Herr talman! Närhelst vår regering ser ett problem
föreslår den en ny myndighet eller ett institut. Det gör
den oavsett om det finns några verkliga skäl att tro att
ett sådant skulle tillföra något. Ja, den gör det även
om det är uppenbart att det snarare försämrar än för-
bättrar möjligheterna att ta tag i problemen.
För en regering som inte vill ta i problemen är så-
dana pseudolösningar naturligtvis en bekväm smit-
väg. Vi anser att propositionen Bildandet av ett fa-
miljemedicinskt institut bör avslås just för att den inte
löser något utan i stället försvårar lösningar. Skälen
härtill är följande: Den utgår inte från patientpers-
pektivet utan från en yrkesgrupps egenintresse. Den
riskerar därmed att fjärma discipliner som måste
samverka runt patienten i primärvården i stället för att
närma dem.
Herr talman! Ibland skäms man för att våra skat-
tepengar används där nyttan är så uppenbart liten. Det
finns redan i dag ett stort antal organisationer och
myndigheter som arbetar med frågor om kunskap och
kunskapsspridning inom primärvården och som ar-
betar förebyggande och med folkhälsa. Det finns
också, utan att något institut tillskapas, förutsättningar
för att åstadkomma en bättre fungerande fortbildning
för att stärka samarbetet och för att stödja primärvår-
dens utveckling.
Herr talman! Med alla dessa redan befintliga aktö-
rer måste man fråga sig vad det familjemedicinska
institutet egentligen kan tillföra som är av nytt eller
bestående värde och som berättigar att 20 miljoner
kronor om året används och 60 miljoner under den
första planerade tiden. Risken är uppenbar att revir
befästs i stället för att murar rivs mellan primärvård
och andra organisationer.
Jag kan som exempel peka på att det i dag finns
behov av ett ökat samarbete när det gäller omvårdna-
den av äldre. Ökningen av antalet äldre ställer väldigt
stora krav på samarbete mellan kommuner, landsting,
sjukvård och äldreomsorg. För en adekvat medicinsk
behandling av de äldre behövs därför fortlöpande
kontakter mellan allmänläkare, geriatriker och psyko-
geriatriker.
Sådana specialister måste samarbeta naturligt med
allmänläkarna. Det behövs det inte ett familjemedi-
cinskt institut till. Men det behövs den förnyelse av
primärvården som vi upprepade gånger föreslagit. I
stället för att försöka lösa problem genom ett särskilt
institut måste de i dag verksamma inom området ges
ökat handlingsutrymme för att förbättra arbetssätt,
och det måste ges bättre fortbildningsmöjligheter.
Herr talman! För att utveckla primärvården krävs
det också att patienterna kan få ett helt annat infly-
tande genom valfrihet, mångfald och konkurrens i
utbudet så att patienterna kan välja bort dålig vård
och välja till god vård. Det ger incitament till en ut-
veckling som överensstämmer med patienternas öns-
kemål. Då skulle man utgå från patientperspektivet.
Herr talman! Visst behövs forskning inom pri-
märvården, och visst behövs klinisk forskning. Den
kliniska forskningen i Sverige har blivit alltmer efter-
satt. Primärvårdens integrering med kliniskt utveck-
lingsarbete måste förstärkas och tydliggöras långt mer
än vad regeringen föreslår. Vi hade därför gärna sett
ett forskningspolitiskt initiativ från regeringens sida
där primärvården ingår som en del i en alltmer speci-
aliserad vård i stället för ett förslag som ett institut
som innebär kostnadsposter utan några som helst
garantier för att det kommer att åstadkomma något
som är till gagn för patient eller personal.
Det finns i dag goda förutsättningar vid universitet
och högskolor att i samarbete med primärvården
forska inom vida områden. För att skapa möjligheter
för den verkligt högkvalitativa forskningen har vi
föreslagit att man tillskapar ett nationellt institut för
medicin och hälsa när det gäller spetsforskningen.
Något sådant hade vi velat se i stället för ett förslag
som inget löser.
Huvudmannaskapet för det föreslagna institutet
ska begränsas till kommuner och landsting. Här stick-
er bockfoten fram. Regeringens förslag, herr talman,
tyder tveklöst på en styrning från den alternativt driv-
na till den offentliga drivna primärvården. Det är en
uppenbar risk att huvudmannaskapet för institutet
kommer att innebära en ökad politisk styrning av
vården. Det är det sista den hårt prövade svenska
sjukvården behöver. Det är de som arbetar i vården
som måste ha större inflytande över den liksom pati-
enterna, som jag tidigare berört. Politisk styrning
måste ge plats för kompetens och utveckling.
Herr talman! Personalfrågorna i vården är nog-
grant kartlagda. Det gäller både bedömningar av
behovet av personal som vad som ger vården bättre
förutsättningar att locka personal och få den att trivas
på arbetet. Det behövs inget familjemedicinskt insti-
tut för att, som det står i propositionen, identifiera och
sprida kunskap om faktorer som är viktiga för rekry-
tering av vårdpersonal. Det behövs inget institut för
att konstatera att rekryteringsfrågor löses bäst genom
att tillåta mångfald med många andra arbetsgivare
och konkurrens för att stimulera goda arbetsinsatser.
På så sätt skapas också en riktig arbetsmarknad med
konkurrerande lönesättning, vilket också är rekryte-
ringsbefrämjande.
Det som behövs är god fortbildning av all perso-
nal såväl enskilt som i samverkande team i primär-
vården samt gränsöverskridande arbete mellan lands-
ting och den kommunala primärvården. Jag ska åter
ta ett exempel från primärvårdens insatser inom äld-
reomsorgen som belyser detta. Kunskapen om olika
demenssjukdomar är fortfarande bristfällig i primär-
vården. Många av dem som i dag diagnostiseras som
dementa lider i själva verket av s.k. falsk demens som
beror på depression. För det finns väl fungerande
behandlingar. Det behövs inget institut för den fort-
bildning som behövs eftersom vi vet vad som behövs.
Det behövs inte en lösning som förstärker revir utan
att man praktiskt samarbetar i verkligheten med andra
specialiteter, som jag skissade förut.
Herr talman! En primärvård på patientens villkor
uppnås inte med det institut som regeringen nu före-
slår. Risken är stor att man långsiktigt gör ont värre
genom att motivationen till andra förändringar mins-
kas. I stället för att genom förändringsarbete lösa
vårdens problem riskerar man att de tillförda resur-
serna leder till nya projekt av allehanda slag som
alltid gläder någon men som enbart höjer kostnadsni-
vån utan att därför lösa något av sjukvårdens grund-
läggande problem.
Jag anser att de problem som primärvården står
inför i dag kan lösas med den stora kunskap och erfa-
renhet som finns hos vårdens befintliga aktörer om
med den utveckling mot mångfald och ökat patientin-
flytande som vi föreslår. Med det, herr talman, yrkar
jag bifall till reservation nr 1, och jag står givetvis
också bakom vår andra reservation.