Fru talman! Det är viktigt att Sverige tar sitt ansvar för fred och säkerhet, både här hemma och där ute där människor lider vid till exempel inbördeskrig eller andra tillstånd av ofred. Därför har det nya insatsförsvaret utformats för att flexibelt och rörligt kunna sättas in vid internationella fredsfrämjande insatser.
De svenska bidragen i freds- och säkerhetsfrämjande insatser ska öka så att en dubblering av den svenska utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Sverige ska ha förmåga att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek och tre mindre insatser. Det står i den internationella strategin, Peter Jonsson, så det finns ett underlag för hur mycket vi vill vara ute och främja fred och säkerhet internationellt. Vi ska också kunna delta i EU:s snabbinsatsstyrkor där just nu över 2 000 svenska soldater ligger i tiodagarsberedskap om ett akut krisläge skulle inträffa.
Det är mot denna bakgrund som det är nödvändigt att Sverige säkerställer en tillräcklig strategisk flygtransportkapacitet för att snabbt kunna transportera skrymmande och tung utrustning över stora avstånd till flygplatser där beskjutning kan inträffa.
Peter Jonsson var inne på att det går med tåg i stället. Det är klart att transibiriska järnvägen skulle vara miljövänligare, men det har andra nackdelar och kanske inte är fullt realistiskt.
Den flygkapacitet Sverige i dag disponerar räcker inte. Den finns inte internationellt att få tag på. Vi har ett civilt europeiskt samarbete och Herculesplan, men det räcker inte. När vi ska landa på banor internationellt är det inte asfaltbanor som på Arlanda; det är andra omständigheter. Det krävs säkerhet och trygghet för personal och materiel.
Om Sverige köper egna C 17-plan, vilket Rolf Gunnarsson helt korrekt sade att Leni Björklund och Socialdemokraterna var mycket nära att göra och ville förankra, blir det nog både längre bindningstider och dyrare - om det är det alternativ Vänsterpartiet förespråkar.
Då återstår den realistiska lösning som nu har valts och som jag trodde att riksdagen stod bakom, det vill säga ett multilateralt samarbete där ett antal länder delar på flygplanskapacitet och kostnad. Det är 13 Nato-länder, Sverige och Finland som köper in tre stora C 17-plan som sammantaget kan svar för 3 000-4 000 flygtimmar per år. Jag trodde att vi var överens om det, men jag börjar tvivla. Jag ska återkomma till det.
Givet att vi vill vara med i ett multilateralt samarbete är detta det enda som finns på planen. Det finns inget på gång inom Norden eller EU. Det är detta som finns.
Givet att vi vill ha detta, hur många flygtimmar ska då Sverige boka upp sig för med tanke på det internationella ansvar som vi i bred samstämmighet har förklarat oss villiga att ta?
Försvarsmakten har gjort en beräkning av behovet till 550 timmar per år. Peter Rådberg har flera gånger sagt att det inte står ett ord om detta i propositionen, men på s. 5 står det att Försvarsmakten har gjort en analys där det behövs ett grundbehov om 400 flygtimmar per år till större insatser och 150 flygtimmar per år för att stödja de mindre insatserna. Därtill tillkommer
battle groups
och sådant som Gunilla Wahlén sade. Här finns alltså en bedömning.
Peter Rådberg, vem kan göra bedömningen bättre mot bakgrund av våra internationella strategier och fastlagda mål i riksdagen än Försvarsmakten? Det är möjligt att Peter Rådberg skulle ha gjort det bättre, vad vet jag? Men som Rolf Gunnarsson sade har regeringen fått dessa siffror, haft en dialog och bedömer dem som rimliga. Det är det som står för dimensioneringen.
Skulle Sverige inte utnyttja alla timmar som vi tecknar oss för, och som gör att vi kommer långt fram i kön när vi behöver utnyttja kapaciteten, kan andra länder ta över om de vill köpa kapacitet och betala våra timmar. Det kommer säkert att bli dyrare, Peter. Skulle vi ta det alternativet skulle det kosta mycket, och vi skulle inte vara säkra på att få det.
Jag trodde att de tre oppositionspartierna ställer sig bakom att Sverige deltar i detta projekt, men det är möjligt att det inte är så. Man verkar definitivt inte acceptera de villkor som faktiskt är fastlagda och beslutade för just den möjlighet som vi nu ska besluta om.
Att det är orimligt att betala även om inte flygtiden utnyttjas säger man i reservationen och efterlyser alternativa lösningar. Ja, vilka då? Ska man riva upp detta projekt och börja om från början? Ska vi inleda ett nytt projekt? Med vilka då? Norge är med; det finns inget underlag för ett nordiskt samarbete om detta.
EU har inga sådana planer. Ska vi gå till andra kontinenter? När är det klart? Det gäller att kunna ta ansvar för det man lovar när man ska bistå internationellt.
Jag tycker att oppositionen är ute på väldigt hal is. Jag är mest förvånad över att Socialdemokraterna är med om detta. De insåg det aktivt när de satt i regeringsställning och Sverige självt ville köpa två C 17-plan. Nu ska vi med i ett samarbete om tre.
Oppositionen tycker också att antalet bokade flygtimmar är för stort eftersom USA bara har beställt 1 000 och Tjeckien, Ungern och Bulgarien bara runt 50-60 timmar per år. Det stämmer i och för sig.
Det är säkert korrekt att USA har ett mångdubbelt större behov av flygtimmar. Men man har också väldigt många egna C 17-plan, 190 stycken.
Man säger att Finland bara bokar 100 timmar. Norge har bokat 400, vilket är relativt sett mer än vad Sverige gör. Finland satsar framför allt på ett invasionsförsvar och inte på ett försvar som kan användas internationellt som ett insatsförsvar.
Jag ska ställa samma fråga som Rolf Gunnarsson. Börjar Socialdemokraterna attraheras av Vänsterpartiets nostalgiska drömmar om en återgång till ett traditionellt invasionsförsvar? Då förstår också jag att vi inte behöver någon flygtransportkapacitet.
Står vi för det ansvar vi har i världen för fred och säkerhet tillsammans med andra måste vi vara trovärdiga och lösa frågan så att våra trupper kommer dit. Det är egentligen min fråga.
Socialdemokraterna ansåg i regeringsställning att det var ett akut behov av att lösa detta. Det har gått några år. Vi har utrett det hela och vill lösa det på ett bättre sätt än att köpa egna plan. Nu ska det utredas ett år till, och vi ska hitta lösningar som inte finns.
Jag har en fråga till oppositionen. Det som står i reservationen från de tre oppositionspartierna är: Vi ställer oss bakom multilateralt samarbete för att göra denna typ av resurs tillgänglig för Sveriges och andra länders behov. Sedan står det till sist: Vi anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med ett avsevärt bättre beslutsunderlag i denna fråga.
Min fråga till vart och ett av de tre partierna är: Innebär det att man kan återkomma och gå med i det här projektet, eller innebär det att detta projekt, som Gunilla Wahlén har sagt, är uteslutet och det handlar om andra projekt som inte finns i dag?
Är det så tar ni på er ett mycket tungt ansvar. Då ska vi ha insatsstyrkor här hemma för beredskap till skyndsamma insatser. Men om de kommer att kunna användas vet vi inte.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.