Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att
Elisabeth Persson tycker att utskottet gör en viktig
markering i den här frågan. Så långt är vi tydligen
helt överens. Men sedan skiljer sig våra
uppfattningar i fråga om hur det här skall
förverkligas i praktiken.
När det gäller frågor av den här sorten, liksom när
det gäller alla andra frågor som riksdagen har att ta
ställning till och besluta om, är det viktigt dels att
man har ett bra beslutsunderlag och att man vet vad
man beslutar och vilka konsekvenserna blir, dels att
man inte ''pressar på'' de inblandade en lösning som
inte förhandlats fram eller som inte utan vidare kan
accepteras. Jag tror alltså att det är viktigt att man
inte går fram för snabbt. Man måste i stället
verkligen ta den tid på sig som behövs för att den
här frågan verkligen skall få den viktiga lösning som
vi tydligen är överens.
Det behövs mer av resurser, säger Elisabeth
Persson. Ja, det är möjligt -- vi vet alltså inte det
med absolut säkerhet. Men överläggningarna skall
ju leda fram till huruvida vi kan konstatera om vi
kan klara oss med redan nu anvisade anslag eller
om det på något sätt behövs omdisponeringar eller
nya resurser.
Eftersom frågetecknen här finns kvar är det nog
välbetänkt att så att säga göra en liten halvhalt för
att ge de inblandade tid och möjlighet att få en
ordentlig genomlysning av den här frågan.
Mot den bakgrunden finns det enligt min
uppfattning inte något reellt skäl att stödja det
förslag som Elisabeth Persson har pläderat för.