Fru talman! När jag för ett och ett halvt år sedan
började i riksdagen hade jag ambitionen att arbeta
med demokratifrågor. Att bygga demokratin under-
ifrån och stärka människors delaktighet i det gemen-
samma beslutsfattandet ligger mig varmt om hjärtat.
Det är därför väldigt roligt att demokratifrågor nu
kommit att bli en av de stora frågorna i den offentliga
debatten, även om det inte direkt återspeglas i denna
allmänpolitiska debatt.
Tyvärr förs debatten i dag alltför ofta utifrån en
idé om att makten är en, odelbar, evig och framför allt
något som är skilt från medborgarna. Tron på ett slags
politisk rationalitet och möjligheten att objektivt
bestämma vad som är bäst för medborgarna gör också
att debatten tenderar att handla om hur de politiska
institutionerna ska bli effektivare och mer effektivt
utföra sina uppdrag.
Med den bakgrunden är jag inte förvånad över att
människor, trots att den ekonomiska krisen sägs vara
över och trots stigande ekonomiska förväntningar
inför framtiden, inte är nöjda. Det behövs nämligen
något mer: frihet och ansvar att växa och utvecklas.
Det må vara så att tryggheten i någon mening ökar
när samhället lägger till rätta och bäddar in, men
samtidigt minskar individens utrymme att själv ta
ansvar för både framgång och misslyckanden. Den
ofriheten skulle jag vilja beskriva som vanmakt; att
någon annan fattar beslut som jag själv borde få fatta
och ta ansvar för.
Det är lätt att finna de exemplen i vardagen. Det
kan handla om den familj som sitter fast i selektiva
system och känner att de själva inte kan påverka sin
ekonomiska situation. Det kan också handla om de
boende i Skärholmen här i Stockholm som inte fick
måla fasaderna på sina hus, eller om flyktingarna som
inte ens får jobba under de många månader deras
asylansökningar behandlas.
Jag skulle kunna spetsa till resonemanget och
ställa frågan: Varför växer nazismen i folkhemmet?
Ytterligt få människor är fattiga i ordets egentliga
mening. Trots ett relativt stort välstånd dras vissa
ungdomar till totalitära och förtryckande ideologier. I
grund och botten tror jag att det är en fråga om makt:
Den makt de inte känner att de har över sitt eget liv
ersätts genom att de skaffar sig makt över andra, med
våld, hot och trakasserier.
Missförstå nu inte detta. Nazism och rasism måste
fördömas. Vi ska inte ha något som helst överseende
med rasistiskt våld utan reagera snabbt och tydligt.
Men vi måste samtidigt fundera över hur vi ska råda
bot på myllan för att förhindra nytillväxt. Det handlar
om makt över sitt eget liv och om personligt ansvar.
Fru talman! Jag anser att det nya årtusendets vik-
tigaste uppgift i ett långsiktigt perspektiv är att stärka,
utveckla och förnya de demokratiska redskapen och
formerna. Demokratins framtid ligger inte i någon
annans händer och är inte heller någon annans ansvar.
Att skapa en intellektuell demokratisk beredskap hos
oss alla innebär ökade möjligheter att demokratiskt
möta den snabba, oförutsägbara och ibland osäkra
värld vi verkar i.
Goda demokratiska kunskaper och egna demo-
kratiska erfarenheter krävs i det samhälle som ställer
allt högre krav på snabba svar, reaktioner och ageran-
den. Med god demokratisk beredskap minskar också
farhågorna för att ökat självbestämmande ska ut-
vecklas i odemokratisk riktning.
För att vi ska kunna ställa krav på ökat deltagande
från medborgarna vid andra tillfällen än vid valurnor-
na måste deltagandet bli meningsfullt och fyllt med
deltagarmakt.
Offentliga åtaganden och institutionella makt-
strukturer och ansvarsområden måste omprövas och
förändras för att det ska bli utrymme för de många
människornas meningsfulla deltagande.
Överföring av makt och ansvar till de berörda
människorna och till dem som vill använda sin tid för
det gemensamma kräver ett bemötande med tilltro till
den enskilda människans kompetens att finna lös-
ningar på gemensamma problem. Att uppmuntra
brukarstyrelser, byalag, utvecklingsgrupper och ko-
operativ att arbeta i denna riktning är en del i detta.
Att många i dag upplever vanmakt därför att den
politiska makten alltmer distanserat sig från medbor-
garna är inte konstigt. Den logiska förlängningen av
de resonemang som låg bakom kommunsammanslag-
ningarna på 60-talet är naturligtvis 80- och 90-talens
resonemang om medborgarna som kunder, kundnytta
i stället för deltagande, service i stället för eget an-
svarstagande.
Det är heller inte konstigt att kommunminister
Lars-Erik Lövdén med den traditionen i ryggen nu
talar om att slå samman de redan sammanslagna
kommunerna till än större enheter för att rationellt
handlägga ekonomiska frågor. Det är talande att
kommunministern väljer att tala om kommunernas
ekonomi, ökad kontroll av verksamheten och statlig
styrning genom olika åtgärder men sällan talar om
behovet av ökad delaktighet och kommuner som har
makt att själva påverka sin utveckling. Det är precis
vad man kan vänta sig efter 30 års förskjutning av
perspektivet på lokal demokrati och självbestämman-
de.
Fru talman! Socialdemokraterna har under flera år
varit emot förslag som ställts i kammaren med hän-
visning till den stora demokratiutredningen. Nu
kommer dess betänkande inom en månad. Det finns
redan en massa material som man har tagit fram och
som belyst demokratin eller bristen på demokrati. På
riksdagens bord ligger förslag från Centerpartiet och
också från andra partier. Nu är det dags att komma
upp till bevis; det är dags att ta avstamp ur Demokra-
tiutredningens material och kunnande och formulera
en bred demokratireform för det nya årtusendet, en
demokratireform som bygger på en tydlig och långt-
gående decentralisering av offentliga åtaganden och
nya demokratiska strukturer som utgår från deltagar-
demokrati, där service- och kundperspektivet är kvar-
glömt i 1900-talet.