Fru talman! "Tryggare kan ingen vara" heter det i
en känd psalm, men det gäller inte längre i Sverige. I
många år invaggades det svenska folket i en dröm att
den snälla staten skulle ta hand om medborgarna från
vaggan till graven. Trygghetsfrågor har därför varit
mycket närvarande i den politiska debatten. Samtidigt
har frågor rörande verklig trygghet tonats ned. För-
svaret och rättssystemet med domstolar och polis
betraktas inte längre som högprioriterade frågor, trots
att de i allra högsta grad gäller medborgarnas trygg-
het.
När vi i dag talar om trygghet i Sveriges riksdag
blir det mest tal om socialförsäkringar och andra s.k.
mjuka frågor. Men det är en dålig trygghet när det
inte finns tillräckligt med polis på gatorna. Det är
otryggt när det kan dröja timmar innan polisen hinner
komma fram vid akutlarm.
Och vad är välfärden värd, om vi inte kan försvara
vårt land utan blir tvingade till underkastelse? Försva-
ret står inför en veritabel slakt, många gånger större
än den som skedde 1925 och som gjorde att vi var
mycket dåligt rustade vid andra världskrigets utbrott
1939. Den kortsiktighet och blindhet som styr riks-
dagsmajoriteten känns skrämmande.
Motiveringarna 1925 var nästan ordagrant de-
samma som nu. Så här lät det 1925:
Det finns inget krigshot i vårt närområde. Finland
och de baltiska länderna samt Polen har blivit fria och
självständiga. Tyskland har krossats, och i Ryssland
har tsardömet ersatts av Sovjetunionen, så från detta
håll finns inte heller något hot. Skulle situationen
förändras har vi tid på oss att rusta.
Fru talman! Lika naivt resonerar majoriteten i
dag. Skillnaden mellan 1925 och 2000 är dock stor på
ett område: Nu är vapensystemen bra mycket mer
komplicerade och tar längre tid att bygga upp. Vi
lever alltså i en otrygg värld.
När detta är sagt ska jag ägna resten av min talar-
tid åt välfärdspolitik och den typ av trygghet som den
avses kunna skapa.
När jag är ute och talar i moderata föreningar bru-
kar jag ibland inledningsvis fråga åhörarna vilka
saker som de tycker är de mest centrala. Det är inte
konstigt att svaren blir ungefär desamma vid varje
tillfälle.
Man pratar om hur det kommer att gå för barnen
och barnbarnen och om oron för hur framtiden ser ut.
Man pratar om vården och omsorgen om sina föräld-
rar. Först i tredje hand berör man den egna välfärden.
Välfärdsfrågor är naturligtvis ett centralt begrepp
för de allra flesta människor. Det sägs ibland här i
kammaren och i debatten utanför den att vi moderater
inte ägnar oss åt s.k. mjuka frågor. Det är kvalificerat
nonsens. Det ligger i såväl konservativ som liberal
idétradition att betona välfärdsfrågor.
Detta innebär naturligtvis inte att vi för den skull
ställer upp på dåliga lösningar, lösningar som ger
sämre välfärd och som gör medborgarna till passiva
klienter till statsapparaten.
Man ska inte behöva stå med mössan i handen och
bocka för överheten. Det tyckte inte heller socialde-
mokraterna för 100 år sedan, när man talade om
brukspatroner. Nu finns det inga brukspatroner, utan
nu är det socialsekreterare och tjänstemän på försäk-
ringskassor som det är viktigt att ha ett bra förhållan-
de till.
Det förefaller ibland som om det svenska folket
tillhör de otryggaste i världen, detta trots att svensk
välfärdspolitik tillhör de allra dyraste. Vi har ett
skattetryck som är det högsta i världen, just med
motivet att skapa trygghet för alla, men det har inte
räckt för att ge medborgarna den eftersträvade trygg-
heten. Vad beror det på?
Det beror naturligtvis på att människor känner
otrygghet därför att de vet att det sociala systemet
inte längre kan leverera vad de har utlovats. Den
politiska miljön har under de senaste 50 åren passivi-
serat människorna till att förlita sig på stat och kom-
mun, och nu skapas en genuin oro runtom i vårt land.
En annan orsak kan vara att många intuitivt eller
medvetet inser att den långa nedgångsperioden i köp-
kraft jämfört med andra länder har förorsakats av
stora strukturella problem i det svenska samhället och
att vi inte längre förmår att skapa de behövliga resur-
serna för de enskilda medborgarna och för de gemen-
samma aktiviteterna. Välstånd och välfärd hör ihop.
Utan tillväxt inget välstånd.
Sverige har världens högsta skatter men absolut
inte världens bästa välfärd. Detta innebär i sin tur att
det finns stora effektivitetsförluster i det svenska
systemet. I Sverige har vi ett system där de enskilda
medborgarna i högre grad än i de flesta andra väster-
ländska stater är beroende av politiska beslut när det
gäller viktiga frågor för individerna och familjerna.
Fru talman! Det är mycket hög tid att vi i Sverige
överger den kollektivistiska modellen. Frågor som
bör vara i fokus i en välfärdsdebatt är: Vem ska fi-
nansiera välfärden och vem ska leverera väl-
färdstjänsterna?
Svaren är enligt min uppfattning att eftersom det
är medborgarna som betalar för välfärden, är det
bättre med en form av försäkringssystem, där med-
borgarna själva får bestämma utformningen av skyd-
det. Genom att ge medborgarna resurser i form av
t.ex. skolpeng, äldrevårdspeng, vårdgaranti etc. ger vi
medborgarna makten att själva välja. Detta, fru tal-
man, är om något ekonomisk demokrati.
Vi har alla olika prioriteringar, och det är väl rim-
ligt att anta att de allra flesta förmår överblicka sin
situation för att välja de lösningar som verkar bäst.
Hur mycket man satsar över en viss nivå är vars och
ens ansvar. Rundgången med att först dra in pengarna
från medborgarna för att sedan pytsa ut dem är inget
bra system.
På alla andra områden än välfärdssystemen efter-
strävas konkurrens. Så sker därför att vi vet att kon-
kurrens ger bättre produkter, högre kvalitet och lägre
priser. Det är därför viktigt att vi ser till att det finns
en fungerande marknad för sjukvård, omsorg, skolor,
barntillsyn osv. Det är det enklaste och bästa sättet att
åstadkomma såväl hög anpassning efter medborgar-
nas önskemål som hög produktivitet.
Politiker ska inte sköta produktionen av tjänster
utan stärka medborgarnas valmöjligheter. Politikerna
ska inte agera som brukspatroner utan som konsu-
mentombudsmän.
Den inriktning som jag har skissat här, fru talman,
är i och för sig inte några nya tankar. De har funnits
länge, och land efter land anammar idéerna i olika
takt. I Sverige gräver socialdemokraterna ned sig i
skyttegravar för den sista striden för förmyndarsam-
hället.
Skolministern går till angrepp mot friskolor som
drivs i aktiebolagsform eller i vinstsyfte. Inte en tanke
ägnas åt om driftsformen som sådan påverkar kvali-
teten positivt eller negativt.
Socialministern pratar om att stifta lag mot priva-
tisering av vård, trots att patienter, läkare och sjuk-
sköterskor tycker att det är bra med mångfald även på
detta område och trots att kvaliteten i vården visat sig
förbättras när landstinget och politikerna släppt grep-
pet.
Och kommunala bostadsbolag ska inte få säljas,
för då straffas kommunerna med sänkta statsbidrag.
Näringsministern suckade djupt över Norge och
kallade vårt grannland den sista sovjetstaten, men
med ett uns av självkritik framstår Sverige som snart
ensam försvarare av ett monopolistiskt ineffektivt
förmyndarpräglat välfärdssystem.
Fru talman! Min uppmaning till regeringen är att
tänka om, tänka nytt, lära av vad som händer i andra
länder och släppa medborgarna fria även när det gäl-
ler välfärden.