Fru talman! Jag tror att människor som har jobb är
tryggare än människor som inte har jobb. Det är kan-
ske det som är skillnaden. Jag har sett hur många av
mina vänner, kamrater och deras närstående och
många andra ungdomar i Sverige i ett decennium
stängts ute från arbetsmarknaden på grund av att
Sverige har haft en mycket stel arbetsrätt. Den är
designad för 60-talets samhälle och inte för 90-talets.
Ronny Olander och hans kolleger har valt arbets-
löshet för stora grupper i Sverige framför en moderni-
sering av arbetsrätt och företagarpolitik. Därmed har
de skapat den yttersta otryggheten. Delar av en gene-
ration har aldrig fått möjlighet att komma in på ar-
betsmarknaden.
Nu vaknar man plötsligt upp panikslagna i många
kommuner och ser att de kommer att få så stora pen-
sionsavgångar att de inte kommer att klara av den
kommunala vården, omsorgen och servicen i framti-
den om de inte anställer en halv miljon på några år.
Men var ska de människorna tas? Ska de tas från dem
som man har tackat nej till i ett decennium, från dem
som aldrig har fått chansen att komma in på arbets-
marknaden och få sitt första jobb? Tala om att skapa
otrygghet, och dessutom medvetet! Man har skapat
otrygghet för dem som aldrig kommer in för att skapa
ökad trygghet för dem som är kvar.