Fru talman! Det föds allt färre barn i Sverige, i
själva verket så få att befolkningen kommer att börja
minska. Antalet nyfödda har fallit från 120 000 i
början på 90-talet till 88 000 år 1999. Vi saknar
130 000 nyfödda bara de senaste fem åren. Dagens
svenskar förmår inte ens ersätta sig själva för framti-
den.
Vi ser en kris i befolkningsfrågan, och den Myr-
dalsinspirerade familjepolitiken förvärrar faktiskt
situationen. De regionala variationerna är stora.
Stockholm klarar sig hyfsat. Men utflyttningslän har
sällan upplevt så låga födelsetal som de gjorde i fjol.
Den svaga ekonomiska utvecklingen påverkar möj-
ligheten att bilda familj. Nativiteten påverkas också
av utflyttning av unga.
En stadigt negativ befolkningsutveckling är ett
politiskt misslyckande. Människor drar slutsatsen att
de bäst bygger sin framtid någon annanstans. Sjun-
kande nativitet i ett land kan också vara ett bevis för
ett politiskt misslyckande i de fall när människor som
vill skaffa barn hindras från att göra det av ekono-
miska eller andra skäl som har att göra med samhäl-
lets strukturer.
Vi är på väg att förlora en generation därför att de
grundläggande förutsättningarna för familjebildning
är hotade. Möjligheten att skaffa barn riskerar att bli
en klassfråga. Arbetslöshet, bristande utbildnings-
möjligheter, dålig ekonomi och utanförståendeskap
skapar söndring av och i familjer. Ändå handlar da-
gens familjepolitik om lyxproblem, procentsatser,
bidragsproblem och tvångsfördelning av ledighetstid
och inte om att återupprätta förutsättningarna för
familjebildning.
Regeringen har varit så upptagen med sin genera-
tions i sammanhanget mindre problem, som fördel-
ning av ledighetstiden, att den missat att uppmärk-
samma de helt existentiella problem som många yng-
re människor och familjer möter. Vågar man bilda
familj om man är långtidsarbetslös? Kan man klara
att ha småbarn om man måste veckopendla till arbe-
tet? Kan en barnfamilj klara sig med pengar från
CSN? Kan man låna till villa eller bil om man inte
har fast jobb? Vad spelar ersättningsnivån i föräldra-
försäkringen för roll om man aldrig har möjlighet att
bilda familj eller inte har råd att mista en endaste
krona?
I somras krävde Margareta Winberg att föräldrar
ska tvingas dela lika på föräldraförsäkringen. Hon
visade att hon inte förstår den vardag som många
unga familjer lever i. I hennes värld har människor
fasta anställningar som det är möjligt att vara lediga
ifrån. I hennes värld är inte människor arbetslösa,
studerande, projektanställda, vikarier eller ensamfö-
retagare. Hon har blicken i backspegeln.
I verkligheten är väldigt många unga människor i
familjebildande ålder projektanställda, vikarier, stu-
derande eller arbetslösa. Detta inte minst eftersom
regeringens syn på lönebildning, arbetsrätt, företagen
och arbetsmarknadspolitik har hållit och håller många
människor utanför arbetsmarknaden.
För de flesta människor är det totalt ointressant
vad en minister tycker om hur de ska fördela sin för-
äldraledighet. Den som har möjlighet att vara ledig är
ledig. Så enkelt är det. För den som är projektanställd
eller vikarie kan ledighet vara omöjligt, eftersom
jobbet är borta när ledigheten väl är över. Erfarenhet
är viktigt för att få arbete och en fast fot på arbets-
marknaden. Man vill ta varje chans till arbete. Vill
regeringen hålla människor borta från jobben?
Vad spelar det för roll vad politiker tycker om att
mannen och kvinnan ska vara hemma halva tiden var
med barnet om ekonomin inte klarar av det, eller om
man tvingas ta ledigt från ett kort vikariat? Varför ska
inte människor själva få välja om de vill vara hemma,
vem som ska vara hemma eller vilken barnomsorg de
vill ha? Varför är det rätt att de som har kommunal
barnomsorg får tiotusentals kronor i subvention me-
dan de som inte har det helt blir utan?
Ledighet kan ju tas ut över lång tid, säger någon.
Javisst. Men många unga människor lever i dag lång-
siktigt på vikariat och projekt. Inte minst kommuner
har haft en tendens att undvika att fastanställa unga
människor i barnomsorg och vård. I stället lever tu-
sentals unga med att varje dag vid halvsjutiden på
morgonen på telefon få veta om det blir något vikariat
den dagen eller inte. Detta är det totala hyckleriet.
Samma politiker som fanatiskt försvarat dagens
stela arbetsrätt och säger sig tala för tryggheten i
arbetet leder kommuner och landsting som nekar
tusentals unga den allra minsta trygghet och förutse-
barhet. Detta gick så långt att det infördes lagstiftning
för att komma till rätta med problemet.
Socialdemokraterna säger sig representera de
människor som har det svårt i samhället. I stället har
partiet förvandlats till ett parti för särintressen åt delar
av den medelklass som det har gjort bidragsberoende.
De människor som frivilligt eller ofrivilligt hamnar
utanför partiets idealbild om hur livet ska levas har
man ingen förståelse för alls.
I socialstatens Sverige har det blivit politisk idé
att beskriva människor som svaga och drabbade.
Kvinnor, ungdomar, äldre, lågutbildade, arbetslösa,
barnfamiljer, deltidsarbetande, offentliganställda,
funktionshindrade, arbetare, invandrare m.m. beskrivs
alla löpande som svaga och drabbade av varje föränd-
ring. Tillsammans utgör de grupper som regeringen
och socialdemokraterna kallar svaga och drabbade en
högst betydande andel av Sveriges befolkning.
De många människor som däremot behöver extra
stöd och hjälp får det långtifrån alltid. Där måste
samhället tvärtom stå mycket starkare än i dag. Än-
korna, de äldre med minst marginaler, funktionshind-
rade barn i skolan är exempel på grupper där politi-
ken svikit. Det är talande att de reellt utsatta männi-
skorna i vårt samhälle som saknar stora påtryckaror-
ganisationer ofta glöms bort politiskt.
Fru talman! Hur kommer det sig att i takt med att
Sverige blivit rikare har retoriken om den svaga,
drabbade människan bara ökat? Vi har fått en starkare
stat men svagare människor. Det är något fundamen-
talt fel i ett lands utveckling när resultatet av väl-
färdsansträngningar blir ökande socialbidragsberoen-
de, som under 90-talet, betydande ekonomisk utsatt-
het och beroende av det offentliga.
Orsaken till att många drabbas av varje förändring
är att de försatts i en situation där politiska beslut
spelar större roll för den egna välfärden än de egna
försöken att förbättra situationen. Det är bokstavligt
talat Göran Perssons morgonhumör som avgör hus-
hållsekonomin och inte den egna insatsen. Margina-
leffekter och orättfärdiga skatter slår hårt mot möjlig-
heten att på egna ben stärka sin situation.
Den här synen på människan som svag och drab-
bad har inte alltid dominerat ens socialdemokratin.
Den tidiga arbetarrörelsen, som jag ofta läser om,
talade tvärtom om den enskildes ansvar för sig, sitt liv
och sina närmaste. Den enskilde kunde bli, måste
vara, stark för sin egen och sina närmastes skull. Man
talade om nykterhetsidealet: Sup inte bort ditt liv och
din familjs möjligheter! Det var bildningsidealet,
t.o.m folkbildningsidealet: Utbilda dig! Låt ingen lura
dig! Arbeta dig upp! Lösningen var att man gick
samman i nykterhetsrörelse och ABF. Men ansvaret
var den enskildes. Det var sunda värderingar som
lyfte fram värdet hos den enskilda människan.
Vi måste hitta tillbaka till dessa värderingar. De
flesta människor är inte mer drabbade eller svaga än
vad vi gör dem till. Många av dem som löpande be-
skrivs som svaga och drabbade har aldrig bett om det
och tycker alls inte om att bli klappade på huvudet av
socialdemokratiska politiker. Det är snarare så att
vissa politiker har ett intresse av att utge sig för att
kunna tala för de svaga bättre än vad de själva kan
göra, samtidigt som de som behöver stöd ofta viftas
undan.
De flesta människor kan, vill och har rätt att ta an-
svar för sig själva och sin familj utan att paternalise-
ras, utan att beskrivas som inkapabla att ta ansvar för
sina liv eller klappas på huvudet.
Det finns en annan bild av människor som dukti-
ga, starka, kämpande, ansvarstagande och uppskat-
tande som verkligen förtjänar att lyftas fram. Politi-
ken ska uppmuntra, stötta och ge alla möjlighet att ta
ansvar och växa och inte lyfta bort ansvaret från de
enskilda.