Fru talman! Det talas, diskuteras och skrivs
mycket om demokrati numera - vilket även föregå-
ende talare uppmärksammat. Vi är många, inte minst
bland oss som har fått förtroendet att vara en del av
den praktiskt tillämpade folkmakten, som är oroliga
för demokratins framtid. Bland kommunalt förtroen-
devalda och tjänstemän och i de folkrörelser, som inte
är riktigt så döda som det ibland påstås, förs en fort-
löpande diskussion om demokratins brister, förutsätt-
ningar och framtid i vårt samhälle. Sammankomster
på temat demokrati och integration har nästan blivit
en egen konferensbransch.
Det finns anledning att vara bekymrad. Hoten mot
demokratin är många, mångfasetterade och svårbe-
mästrade. Människors känsla av utanförskap är tyvärr
inte ogrundad. Slutsatsen att det inte spelar någon
större roll vad man röstar på eftersom det ändå bara
blir nedskärningar och avregleringar är uppenbarligen
inte helt orimlig om man ser tillbaka på de senaste
decenniernas politik. Det är ingen svartmålning att
peka på segregationen som med skrämmande effekti-
vitet ställer hela befolkningsskikt utanför det demo-
kratiska samtalet och devalverar människor från
medborgare till klienter.
Det finns alltså goda skäl att diskutera demokrati,
och själva det faktum att diskussionen förs ger ändå
en viss anledning till optimism. Ändå kan man känna
sig beklämd inför vissa delar av den demokratiska
debatten. Under senare år har näringslivets olika
ideologiproducerande organisationer ägnat ett växan-
de intresse åt författningsfrågorna. En allt stridare
ström av konferensinbjudningar, rapporter och de-
battböcker behandlar vår författning, grundlagarna.
Det är självfallet inget fel på författningsdiskus-
sionen. Som ledamot av konstitutionsutskottet vore
det mig fullkomligt främmande att ens antyda något
sådant. Dessutom är en del av de näringslivssponsra-
de debattinläggen av ganska hög kvalitet eller åt-
minstone upplivande. Det som är beklämmande, det
som stör mig, är själva utgångspunkten för denna
debatt. Utgångspunkten för många av debattörerna är
nämligen inte hur vi ska fördjupa demokratin, hur vi
ska utvidga den, hur vi ska förstärka folkets makt
över sitt eget samhälle. Nej, utgångspunkten är snara-
re den rakt motsatta, dvs. hur demokratin kan begrän-
sas, tämjas, tyglas.
Gösta Boman sade en gång i en intervju att för
mycket demokrati är ett hot mot demokratin. En mo-
derat landstingsledamot i Stockholm lär nyligen ha
uttalat de bevingade orden: "Demokrati är bra, bara
det inte blir för mycket." Det är väl en bra samman-
fattning av högerns demokratisyn. Nils Fredrik Aure-
lius gjorde det alldeles nyligen i talarstolen.
Hur ska man se till att det inte blir för mycket de-
mokrati? Det absolut grundläggande är självfallet hur
man bestämmer det område, den politiska sfär, där
demokratin tillåts råda. Vilka verksamheter ska styras
av förtroendevalda, avsättbara folkrepresentanter?
Vilka ska styras av aktieägare? Här hör hela privatise-
ringsdiskussionen hemma, men jag ska avstå från den
denna gång.
Ett annat besläktat spår i debatten är förslag om
olika typer av expertstyre. Politikerna är okunniga,
inkompetenta och lättpåverkade. De lyssnar nämligen
på väljarna ibland. Därför kan de inte tillåtas att han-
tera så viktiga saker som räntor och penningpolitik.
Det ska oavsättbara riksbanksdirektörer som är kom-
petenta och omutliga göra. Men varför stanna vid
penningpolitik? Varför inte låta experterna ta hand
om även andra erkänt svåra områden som sjukvård,
bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik? Det har
inte saknats förslag i den vägen på DN Debatt.
Den argumentationen bygger på tre ideologiska
illusioner. Man tror för det första att det finns en och
endast en korrekt politik, en politik som låter sig
fastställas av experter på i princip samma sätt som
man kan konstruera en maskin eller skriva ett da-
taprogram. Det är en illusion som utan ironi skulle
kunna kallas leninistisk. Man bortser för det andra
från att vi har olika intressen, att det som är gott för
några kan vara dåligt för andra. Man bortser från
klassamhället och klassintressena, och man bortser
från den patriarkaliska maktstrukturen. För det tredje
förväxlar man sina egna politiska fördomar och åsik-
ter med vetenskap och sunt förnuft. "Du har en åsikt.
Jag har en insikt. Du tycker. Jag vet."
De som resonerar så har en utpräglad instrumen-
tell syn på politiken. Politiken ska leverera rätt beslut.
Rätt beslut är detsamma som de egna åsikterna. Om
inte demokratin levererar rätt beslut får vi ändra på
demokratin. Om inte folkets företrädare fattar rätt
beslut får vi tillsätta andra beslutsfattare. Så har de-
mokratins antagonister alltid resonerat, så resonerade
man för övrigt när den ekonomiska och monetära
unionen, EMU, konstruerades.
Ett annat intellektuellt något mer stimulerande
spår i denna speciella demokratidebatt handlar om
s.k. författningsdomstol och maktdelning. Där vänder
man sig mot den s.k. folksuveränitetsprincipen. Riks-
dagen, folkets högsta representant, uttrycket för fol-
kets politiska suveränitet, formulerad i regeringsfor-
men med orden "all offentlig makt utgår från folket",
får inte bli för mäktig. Riksdagens makt måste be-
gränsas och delas. En i politiska val uttryckt majoritet
ska inte ges full frihet att genomdriva sin uppfattning.
Sätten att åstadkomma detta är mångahanda: Där
finns tvåkammarsystem och presidentstyre som i
USA. Inom parentes sagt är det enda hållbara argu-
mentet för monarki att i en demokratisk monarki kan
man inte gärna inskränka parlamentarismen genom
att överföra makt till statschefen. Där finns inrättan-
det av en författningsdomstol som kan överpröva de
folkvaldas beslut. Där finns långa rättighetskataloger
i grundlagen - inte bara sådana fri- och rättigheter
som är förutsättningar för demokratin och därmed är
väl motiverade. Där finns krav på kvalificerad majo-
ritet för vissa beslut, t.ex. budget och skatter, konsti-
tutionsutskottets ersättande med jurister osv.
Om man skär bort utsmyckningar och kokar ned
diskursen till sin essentiella kärna finner man en na-
ken och brutal frågeställning: Hur ska vi rika förhind-
ra att de fattiga tar våra pengar? I demokratin vinner
två fattiga över en rik.
Fru talman! Det politiska systemet och demokra-
tin mår bra av att diskuteras. Den kräver att den dis-
kuteras om den ska överleva. Vår författning, våra
grundlagar, bör också diskuteras, inte bara av oss i
konstitutionsutskottet. Diskussionen har allt att vinna
på en annan utgångspunkt än ambitionen att begränsa
demokratin och undergräva folksuveräniteten. Tvärt-
om bör vi i denna kammare bidra till en debatt om
hur vi förstärker, fördjupar och utvidgar demokratin,
folkmakten, i vårt land, i övriga Europa och i resten
av världen.