Fru talman! Under hela 1990-talet avlöstes den
ena FN-konferensen av den andra på områden där vi
globalt har stora tillkortakommanden. Det var det
sociala toppmötet i Köpenhamn, befolkningskonfe-
rensen i Kairo, kvinnokonferensen i Beijing, utbild-
ningskonferensen i Jomtien, miljökonferensen i Rio
osv. Då uppkom problemet: Så ska vi ha t, men var
ska vi ta t? Hur ska detta betalas? Därför var det bra
att Monterreykonferensen kom till stånd.
Det blev inte så mycket vid det här tillfället. Jag
och många andra hade naturligtvis hoppats på mycket
djärvare och bättre åtaganden från det internationella
samfundet och från länderna som deltog. Nu kan man
inte ge bistånd och pengar och tro att man kan lösa
utvecklingen på den vägen. Precis som biståndsmi-
nistern sade är det frihandel, demokrati och lag och
ordning som ska till.
Problemet är också att många länder fortfarande
använder bistånd som någon sorts budgetregulator.
Biståndsministern nämnde här som exempel Japan.
Får man lite bekymmer i de rika länder är det bistån-
det man hoppar på ganska snabbt. Även Sverige har
gjort det. Det är inget bra exempel.
Det viktiga nu är de åtaganden man har gått in i.
Detta är på något vis bottom line. Det skulle egentli-
gen vara mer. Hur kommer man nu att följa upp detta
och se till att länderna åtminstone lever upp till dessa
små åtaganden?