Fru talman! Till att börja med delar jag Bi-
örsmarks uppfattning eller antydan om att det var en
kolossal massa konferenser som egentligen inte födde
så förfärligt mycket resultat. Men de födde åtminsto-
ne den kraftsamlingen som det var att uppmärksam-
ma finansieringsfrågorna. Man kan därtill lägga att de
ledde fram till formuleringarna av milleniemålen. Vi
fick ändå en fokusering på hur det samlade bistånds-
och utvecklingsarbetet ska föras.
Att jag kanske ville ge Monterreykonferensen en
lite mer positiv tolkning beror nog på att jag blev
överraskad över USA:s omsvängning. USA:s finans-
minister Paul O Neill har i tal efter tal i stort sett
fördömt biståndet i den mening vi bedriver det. Ända
fram till strax före konferensen hade vi inga skäl att
hoppas att USA skulle göra några utfästelser om
direkta biståndsinsatser.
Där skedde alldeles uppenbart en omsvängning.
Det var möjligen under intryck av att EU kunde
samla sig ett beslut. Låt vara att också jag delar upp-
fattningen att det är otillräckligt och att Sverige,
Holland och andra likasinnade drev en helt annan
linje. Vi har fört tidtabellsförhandlingarna under ett
helt år i finansministerkretsen. Den amerikanska
omsvängningen är anmärkningsvärd och positiv.
Nu gäller det att följa upp det. Det är framför allt i
FN-organen och i DAC som vi nu hela tiden måste
hålla tummen på ögat dels när det gäller att dessa
utfästelser ska hållas, dels att kvaliteten på biståndet
ska värnas. Det är inte bara fråga om procenttal. Det
är också fråga om att avbinda biståndet och att ge det
en bättre kvalitet. Det gäller dessutom att komma bort
från de sakernas tillstånd när biståndet blir en regu-
lator för den nationella ekonomiska politiken.