Fru talman! Till att börja med delar jag helt herr
Biörsmarks påpekande om hur vi kommer att bedö-
mas av våra efterkommande om vi inte nu fortsätter
det som vi började med i Monterrey. Det är trots allt
ett ganska kort steg. Det är vi överens om.
Låt mig lägga till en sak. Man kan vara lite förvå-
nad över den väldiga uppmärksamhet som de ameri-
kanska utfästelserna har fått. Europeiska unionen gav
vid samma tillfälle utfästelser om betydligt större
bistånd. Vi är ju världens största biståndsgivare. Men
här misslyckades vi som vanligt med att göra klart för
mänskligheten att det belopp som Europeiska unionen
har ställt i utsikt genom sitt beslut är av en helt annan
storleksordning än det amerikanska. Det är ändå den
amerikanska demonstrationen som får den stora upp-
märksamheten.
Här ingår naturligtvis också uppföljningen. FN:s
generalsekreterare ska varje år rapportera tillbaka om
resultaten av Monterrey. FN:s olika organ har ett
uppföljningsansvar. Vi har som land, tillsammans
med Frankrike, ett uppföljningsansvar när det gäller
de globala nyttigheterna. Till sist ska vi alltså följa
upp detta i DAC. För att återgå till den synpunkt som
Carina Hägg förde fram tidigare kan jag tillägga att
där kan vi också föra fram fördelningsfrågorna när
det gäller biståndet till de fattiga kvinnorna i världen.
Vi kan lägga särskild vikt vid detta i vår uppföljning.