Fru talman! Vi hade över huvud taget ganska
många mycket spännande diskussioner kring sam-
bandet mellan det offentliga biståndet och den egent-
liga utvecklingen, om jag får använda det uttrycket.
Det resursflöde som kommer att avgöra om millenni-
emålen kan uppnås kan inte åstadkommas genom det
offentliga biståndet, utan det sker genom direktin-
vesteringar, handel och annan ekonomisk utveckling
på ett betydligt bredare plan. Där ska det offentliga
biståndet i första hand bana väg för och utgöra den
riktiga miljön. Här hade vi också en mycket värdefull
medverkan av representanter för näringslivet. Där
spelade också en svensk, Lars Anell som tidigare
varit verksam i Utrikesdepartementet och i Volvos
ledning, en viktig roll i detta. Där diskuterade man
just hur näringslivet ska kunna medverka i den här
utvecklingen och hur länderna ska arbeta för att möj-
liggöra den.
Här kommer man också in på frågan om de inri-
kespolitiska förhållandena i Afrika och det initiativ
om afrikansk utveckling, det s.k. NEPAD, som nu har
tagits av ett antal ledande politiker. Där tar de afri-
kanska länderna själva i större utsträckning ansvar för
att åstadkomma sådana förhållanden att en verklig
utveckling äger rum.
Tyvärr måste vi samtidigt konstatera att det har
ägt rum händelser i Afrika där det här samarbetet
testas och där man inte har visat den kraften, nämli-
gen i första hand i Zimbabwe och inte Kongo-
Brazzaville. Här finns det anledning att känna oro.
Det koloniala arvet från vissa av de tidigare kolonial-
staterna som fortfarande avspeglar sig i förhållandena
måste också förändras för att en verklig utveckling
ska kunna komma till stånd.
Jag hade ett väldigt intressant tankeutbyte med en
kollega i Rwandas regering. Jag var i några länder i
Afrika för att skaffa mig rätt utgångsläge innan jag
åkte till Monterrey. Vi talade om att det viktiga syftet
med NEPAD i första hand inte är att få investeringar
utifrån utan att det egna landets medborgare ska in-
vestera i det egna landet och inte på Bahamas, som
finansministern i Rwanda uttryckte saken.
Det här visar ju också att det är en oerhört lång
väg att vandra innan de förhållanden skapas som kan
leda till en verklig utveckling, såsom Marianne An-
dersson gav exempel på.