Fru talman! Ett omfattande bistånd och andra
ökade insatser för finansiering av utveckling som
diskuterades i Monterrey är självklart av vikt. Sverige
har också under de senaste åren ökat biståndsbudge-
ten, men långt ifrån tillräckligt.
Vi i Sverige och andra i-länder använder i dag
långt över vår rättvisa andel av jordens naturresurser,
av det som kan kallas vårt rättvisa miljöutrymme. Vår
ekonomiska tillväxt bygger delvis på att vi har kunnat
konsumera så mycket av naturresurser från länderna i
syd och på att vi har lagt beslag på de globala all-
männingarna. Hela världen fungerar och har länge
fungerat som en resursbas för de omkring 25 i dag
industrialiserade länderna.
Man kan säga att det här leder till att vi sakta men
säkert har arbetat upp och fortsätter att arbeta upp vad
som kan kallas en ekologisk skuld. Det är en skuld till
människor i andra delar av världen och till kommande
generationer för alla de naturresurser som vi i prakti-
ken har bestulit dem på genom vår överkonsumtion i
dag och historiskt. Att vi ökar våra biståndssatsningar
ändrar inte detta grundläggande strukturella problem.
Miljörörelsen kräver inför Johannesburgsmötet att
i-länderna ska erkänna sin ekologiska skuld. Begrep-
pet "ekologisk skuld" finns efter påtryckningar från
oss i Vänsterpartiet också med i den naturvårdsskri-
velse som regeringen har lagt fram för ett par veckor
sedan. Där framhålls att vårt materiella välstånd
grundar sig på en delvis orättfärdig världsordning och
att vi med vårt sätt att leva kan sägas ha en ekologisk
skuld till många u-länder.
Jag vill fråga biståndsministern om Sverige har
tagit upp frågan om ekologisk skuld i arbetet inför
Monterrey. Det är onekligen en angelägenhet som har
en stark koppling till frågan om finansiering och
utveckling.