Fru talman! Jag vill tacka för möjligheten att
komma hit till kammaren och berätta om resultatet
från den internationella konferensen om finansiering
för utveckling som ägde rum i Monterrey i Mexico
för knappt två veckor sedan.
Den svenska delegationen for dit med ett färdigt
slutdokument. En del kritiker har menat att detta
dokument var svagt, och att det egentligen inte var
nödvändigt att genomföra konferensen eftersom dess
resultat redan förelåg. Jag vill mena, och jag ska för-
söka visa det i min beskrivning, att detta tvärtom
gjorde det möjligt att nå ganska omfattande resultat
vid konferensen. Vad beträffar dokumentets svaghet
så blir det svagt först om världssamfundet misslyckas
med att genomföra dess intentioner.
Monterreydokumentet lär oss någonting väsentligt
om grunden för hur utveckling ska finansieras. Det
reducerar inte utvecklingsfinansieringen till bara en
fråga om bistånd och skuldavskrivning. Det visar att
utveckling kräver ekonomisk tillväxt och att den
kräver gynnsamma förhållanden för företagande,
investeringar och handel. Den kräver en sund ekono-
misk politik och statsfinanser i balans med rimlig
utlandsskuld. Den kräver en fördelningspolitik och
systematiska satsningar på vård, skola och omsorg.
Utvecklingen kräver demokrati och den kräver fred.
Huvudansvaret för en sådan här utveckling vilar
på människorna själva. Kraften finns hos människor-
na i varje land. Viljan att satsa på framtiden och att
spara eller investera för att skapa ett bättre liv för sig
själv och sin familj är det som driver utvecklingen
framåt. Det är detta som mobiliserar resurser.
Detta känner vi alla igen. Det sägs här hemma
varje dag, inte minst ett valår som i år. Den debatten
förde vi också i Monterrey med biståndsministrar,
finansministrar och stats- och regeringschefer från
hela världen. I själva verket var det såtillvida ett his-
toriskt evenemang att det var första gången som För-
enta nationernas organ hade en konferens tillsammans
med Världsbanken, Valutafonden och världshan-
delsorganisationen. Dessutom var det första gången
som näringslivet och de fackliga organisationerna var
företrädda och som de frivilliga folkrörelserna också
hade representanter närvarande vid själva konferen-
sen.
Det innebar ett slags kraftsamling inför en motsä-
gelsefull utveckling. Å ena sidan har vi under de
senaste åren sett en välståndsutveckling i världen utan
motstycke tidigare i historien tack vare teknik och
vetenskap, ökad handel och förbättrade politiska
förutsättningar i form av slutet på det kalla kriget, å
andra sidan var det under samma 90-tal som den rika
världen övergav de fattiga genom att hela tiden mins-
ka biståndet till den lägsta procentuella nivån sedan
1960-talet.
Detta har lett till omfattande protester som har
riktats emot vad man har kallat för globaliseringen.
Samtidigt är den ökade internationaliseringen av
ekonomin och de allmänna förhållanden det som
åtminstone delvis förklarar denna välståndsutveck-
ling. Snarare handlar det om avsaknad av globalise-
ring eller att vissa delar av mänskligheten har varit
utestängda från denna välståndsutveckling.
På den här punkten utgjorde konferensen i Mon-
terrey inget genombrott, men man får säga att den är
en vändpunkt. Utgångsläget var inte det bästa. Som
jag antydde inledningsvis är biståndsprocenten - den
officiella resursöverföringen från stater till stater -
inte hela sanningen om utveckling, utan bara en del
av den. Men som vi alla vet spelar biståndet en oer-
hört viktig roll för att bana väg för det resursflöde
som kan leda till att målet om en avskaffad fattigdom
för mänskligheten någon gång kan uppnås.
I detta avseende var utgångsläget inför konferen-
sen ingalunda det bästa. Japan, världens största bi-
ståndsgivare, befinner sig i ett tillstånd av ekonomisk
stagnation. Varje signal från det landets sida om
kraftiga ökningar av biståndet kunde betraktas som
utesluten. Förenta staternas nya administration hade
ådagalagt minst sagt mycket stor tveksamhet till att
över huvud taget bedriva sitt utvecklingsarbete i form
av ett statligt bistånd. Även inom EU hade vi erfaren-
heten att det var svårt att uppnå samstämmighet inför
Monterreykonferensen om en förbättring av biståndet.
Den oro som man kunde hysa inför Monterrey-
konferensen även sedan konsensusdokumentet före-
låg gällde därför biståndet som en viktig mätare på
världssamfundets vilja och förmåga att uppnå millen-
niummålen och om det provet skulle bestås.
Sverige drev, tillsammans med likasinnade länder
inom EU som redan hade uppnått målet, mycket in-
tensivt långt före Monterreykonferensen frågan om
att EU skulle fatta ett samlat beslut och ställa upp dels
ett etappmål på vägen emot 2015, dels en slutstation
för att uppnå de 0,7 procenten.
Till sist, efter mycket omfattande diskussioner,
kröntes detta med framgång och Europeiska unionens
representanter kom alltså till Monterrey med löfte om
en uppgradering av biståndet som motsvarar, i nivå
från 2006, 7 miljarder dollar om året. Det betyder att
fram till dess skulle ett ökat bistånd av 20 miljarder
ställas till förfogande. Under tiden hade dessutom
ytterligare två länder antagit tidsplaner för att uppnå
0,7-procentsmålet.
Den amerikanske presidenten hade i första om-
gången förklarat sig vilja satsa ett engångsbelopp à 5
miljarder dollar. Efter det att beslutet i Barcelona
offentliggjorts reviderades det amerikanska förslaget
till en höjning av nivån med 5 miljarder dollar från
2006. Det var med det utgångsläget Monterreykonfe-
rensen kunde äga rum.
Generalsekreteraren angav att det offentliga bi-
ståndet behöver öka med 50 miljarder dollar. Det
ligger till grund för att jag inte vill karakterisera kon-
ferensen som ett genombrott utan som en vändpunkt.
Nu bryts tendensen till minskat bistånd och övergår i
sin motsats, att den rika världens resursöverföringar
kommer att öka.
Det är ett erkännande av den oacceptabla värld
som är verklighet för över 1 miljard människor och
av att vi lever i en gemensam värld. Isolering är inte
ett alternativ för att skapa en trygg tillvaro ens för de
egna medborgarna. Det är ett erkännande av att en
orättvis värld förblir en osäker värld.
Sverige har tillsammans med en rad likasinnade
länder, kanske i första hand Holland, drivit en mycket
intensiv kampanj inom unionen. Vi kan vara glada
över att den lyckades till hälften, dvs. att unionen
antog ett intermediärt mål om att 2006 uppnå motsva-
rande 0,39 % av BNP. Däremot misslyckades vi med
att få EU att ställa upp en slutstation för när vi ska
uppnå målet 0,7 % gemensamt. Om millenniemålen
ska uppnås måste det ske i god tid före 2015.
Jag skulle vilja ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk för att nämna ytterligare en viktig omstän-
dighet från Monterreykonferensen där Sverige spela-
de en betydelsefull roll. Detta kommer att spela en
viktig roll i förberedelserna för fortsättningen, dvs.
det som ska äga rum i Johannesburg.
I den stora utredningen om utvecklingspolitiken i
allmänhet, Globkom, analyserar man förekomsten av
s.k. globala nyttigheter. Det är de nyttigheter som vi i
vårt eget land i hög grad förknippar med det goda
samhället: hälsa, miljö, vatten, luft och ett ordnat
samhälle. Vi räknar med att det finns ett starkt sam-
hälle som värnar de nyttigheterna.
I globaliseringens tidevarv har dessa nyttigheter
blivit just globala. Men det finns ingen ansvarstagare,
ingen som värnar dem och ingen som investerar i
dem. Det är ett av de viktigaste resultaten av Glob-
kom: Någon måste ta ansvar på det globala planet.
Vi hade hoppats att det skulle vara ett viktigt in-
slag i Monterreydokumentet. Som vi anförde före
konferensen såg vi det som ett misslyckande att det
inte skedde.
Vi tog ett initiativ. Sverige anordnade tillsammans
med Frankrike ett sidoarrangemang om globala nyt-
tigheter. Det blev utomordentligt välbesökt. Jag tror
att det var det sidoevenemang i Monterrey som hade
det största antalet besökare. Där fördes en diskussion
om en rad olika globala nyttigheter. Från svensk sida
valde vi, av naturliga skäl, vattnet. Det är en oerhört
knapp resurs som är en mycket viktigt global nyttig-
het. Sverige vill utveckla en särskild profil på det
området genom tillkomsten av det globala vattenor-
ganet i Stockholm.
Vi tog detta initiativ tillsammans med Frankrike.
Det ledde till att hela EU ställde sig bakom initiativet
att skapa en ny internationell kommission, helt i linje
med Globkoms förslag. Värdlandets president nämn-
de det särskilt i sitt slutanförande som ett resultat av
Monterreykonferensen.
Vi står nu inför att tillsammans med Frankrike ta
initiativ till att upprätta denna internationella kom-
mission för att konkretisera det fortsatta arbetet med
sikte på målet att halvera fattigdomen till år 2015. Det
gäller att definiera vad som avses med globala nyttig-
heter och föreslå hur dessa nyttigheter ska värnas och
utvecklas och komma de fattiga till del. Det handlar
också om hur arbetet ska finansieras. Det får ses som
en honnör till den stora utredning som gjorts i Sverige
- den första i sitt slag i den värld som bedriver ut-
vecklingsbistånd som har tagit detta mer samlade
grepp om biståndet.
Den sista synpunkt jag vill föra fram i rapporten
från Monterreykonferensen är att man slås av den
oerhörda ojämlikheten mellan rika och fattiga länder,
framför allt när det gäller ställningen vid förhand-
lingsbordet - den rena maktfördelningen. Om vi me-
nar allvar med talet om global rättvisa och solidaritet
måste det också avspegla sig i maktstrukturerna.
Utvecklingsländernas inflytande måste stärkas. Vi
måste vara beredda att dela med oss av makten.
Det finns i dag en stor enighet om handelns bety-
delse för de fattiga ländernas utveckling. Det kom
också till uttryck i plenardiskussionerna.
I Monterrey beslöts att bilda en mellanstatlig or-
ganisation för att stärka utvecklingsländernas infly-
tande i världshandelsorganisationen. Denna nya orga-
nisation kommer att spela en viktig roll för utveck-
lingsländernas möjlighet att påverka och utnyttja
handelsregler till sin fördel.
Låt mig också nämna att Sverige under konferen-
sens gång ingick en överenskommelse med Världs-
banken om en insats med 20 miljoner kronor för offi-
ciell finansiell förvaltning i Afrika, en annan insats
som också ska stärka de fattiga ländernas ställning
när det gäller maktfördelningen mellan rika och fatti-
ga.
Nu går arbetet vidare mot världstoppmötet om
hållbar utveckling i Johannesburg. Vi tar med oss
resultaten från Monterrey. Finansieringsfrågorna har
varit överskuggande i nord-syd-förhandlingar under
alla de stora världskonferenserna på 90-talet. Nu står
vi inför att skapa de konkreta resultaten. Löftena om
ökat bistånd ska bana väg för en sakdiskussion om de
avgörande framtidsfrågorna i Johannesburg.