Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag visst tror att konsumentpolitiken har en stor status, inte bara här i kammaren utan ute hos svenska folket. Svenska folket bryr sig om låga priser. Det är ett problem för människor med låga inkomster utanför det här huset att vårt kostnadsläge, att handla mat och kläder, är mycket högt. Det är tydligen inte en efterfrågan på politiken som Marianne Carlström känner av, men det gör jag. Det är för höga priser i vårt land. Det är för kostsamt att handla mat. Priserna behöver pressas. Detta är sannerligen ett konsumentintresse, och det har hög status hos svenska folket. Det vill jag med bestämdhet slå fast.
Det är klart att som Marianne Carlström nu uttrycker det, med en nyanställning i kommunen, kommer det inte få några konsekvenser för skolan eller för äldrevården. Men du måste ju se hela bilden och alla de beslut som fattas här i riksdagen. 85 % av de svenska kommunernas utgifter är styrda av statliga riktlinjer och åtaganden som kommunerna har mot staten. Konsekvensen av denna socialdemokratiska centralstyrning, Marianne Carlström, är att kommunpolitiker i alla läger, både socialdemokrater och andra, får stå till svars för sina väljare, sina grannar och sina vänner och göra de tuffa prioriteringar som du, med sådana här beslut, skickar till dem. De får göra dessa avvägningar.
Sedan pratar man om att det är svårt att rekrytera människor att kandidera till kommunfullmäktige, och då är detta en del av problemet.
Det var bra att vi fick den här diskussionen. Den visar den centrala skillnaden mellan Moderaternas konsumentpolitik och Socialdemokraternas. Det ena är mer centralstyrning och mer av lösningar i skala 1:1. Jag tror att det är just sådant som gör att konsumentpolitiken kanske inte får den respekt som den skulle ha.