Herr ålderspresident! Vad är syftet med att ha en konsumentpolitik? Vad är själva det grundläggande skälet till att det är viktigt att i vårt samhälle ha en tydlig, medveten och aktiv konsumentpolitik?
För oss i Folkpartiet handlar konsumentpolitiken om att ge den enskilde konsumenten makt på marknaden, att vi som enskilda konsumenter ska få större möjligheter att hävda våra intressen gentemot näringsidkare, och garantera att vi får korrekt och tydlig information om de varor eller tjänster som vi antingen har köpt eller är på väg att köpa. Genom att kombinera en tydlig och robust konsumentpolitisk lagstiftning med ett arbete för ökad konkurrens, för frihandel och för öppnare marknader ska den se till att den enskilde konsumenten får så stora möjligheter som det bara går att hitta varor och tjänster som han eller hon upplever som köpvärda och prisvärda.
Däremot, herr ålderspresident, är det inte i konsumentpolitikens intresse att tala om för konsumenterna vad de ska handla eller vad de borde köpa.
Jag börjar i den här änden därför att jag i mitt anförande avser att återkomma till en rad punkter där jag känner ganska stor oro för att konsumentpolitiken håller på att styras i riktning mot statlig ideologiproduktion. Det är ett antal områden där vi ser att konsumentpolitiken gör en gir bort från att öka konsumenternas valfrihet och över till att säga åt konsumenterna vad de ska köpa. I en marknadsekonomi är det faktiskt du och jag som konsumenter som inte bara har rätt att avgöra vad vi köper utan också ansvaret att agera med omdöme och förnuft utifrån våra egna värderingar.
Den konsumentpolitiska proposition som vi just nu debatterar tillsammans med skrivelsen om hållbar konsumtion för hushållen hänger ihop med ett antal andra skrivelser och produkter som har landat på riksdagens bord ungefär samtidigt. Jag tror att många av de problem som vi ser i den här propositionen och i den här skrivelsen handlar om att regeringen vid olika tillfällen under den här mandatperioden velat visa handlingskraft genom att sätta i gång olika utredningsprocesser och ta olika initiativ. Så småningom måste man ju se till att det blir någonting av det där. Men man har inte haft kapacitet att ha en helhetssyn på sina egna utredningsprodukter. Man har också haft förfärligt bråttom på slutet, vilket gör att riksdagen ungefär samtidigt fått dels en skrivelse om den svenska strategin för hållbar utveckling. Sedan fick man en skrivelse om ekologisk produktion och konsumtion, som mycket handlar om konsumtionsfrågor, vilket naturligtvis framgår av titeln. Dessutom kom en skrivelse om hållbar konsumtion för hushållen, som vi just nu debatterar, och därtill en konsumentpolitisk proposition som mycket handlar om hållbarhet ur konsumtionssynpunkt.
Jag tror, herr ålderspresident, att en av orsakerna till att det spretar så förfärligt i de här dokumenten är just att de är olika och att regeringen inte har haft politisk handlingsförmåga att sammanföra sin analys till en helhetsbild. Det här dyker upp här och var. Jag ska ta ett exempel.
I skrivelsen om hållbar konsumtion lyfter man fram som någonting stort och betydelsefullt att Konsumentverket ska ha i uppdrag att bistå kommunerna med hållbarhetsaspekter på samhällsplaneringen ur ett konsumentperspektiv. Nu är det bara det att Konsumentverket redan arbetar med den sortens frågor, herr ålderspresident.
Dessutom står det i det andra dokumentet att Konsumentverket nu tydligare ska fokusera sin verksamhet på tillsyn och kontroll av den marknadsrättsliga lagstiftningen, det vill säga man ger i de olika dokumenten två helt olika signaler.
Sedan har vi det konsumentpolitiska mål som den tidigare talaren redan har varit inne på. Som flera remissinstanser har pekat på är det i princip omöjligt att definiera hur man på något sätt skulle kunna vara emot ett konsumentpolitiskt mål som handlar om att trygga konsumenter ska handla hållbart. Men det är just det som är problemet, som har visats i det remissyttrande som till exempel Konkurrensverket gav på den departementspromemoria som ligger bakom den här propositionen. Det här är så vagt och allmänt syftande att det egentligen inte säger någonting alls om åt vilket håll politiken är på väg.
Det blir dessutom lite stötande när det här kombineras med att man inte presenterar några indikatorer för hur man ska mäta ifall man uppnår sitt konsumentpolitiska mål. Det enda som vi får veta, i kapitel 12 i propositionen, är att regeringen så småningom, 2009, kommer att återkomma till riksdagen och berätta hur man har mätt.
Jag tycker ärligt talat att detta är ganska bekymmersamt eftersom det faktiskt blir en oerhört innehållslös riksdagsbehandling av detta förslag till konsumentpolitiska mål om inte vi kan ta ställning till ungefär hur regeringen tänker gå till väga för att ta reda på om man uppnår detta mål. Statskontoret och en rad andra instanser har vid olika tillfällen pekat på vilka stora problem man bygger in i den statliga förvaltningen när man formulerar just den här sortens fluffiga mål som inte går att stämma av i efterhand.
Folkpartiet har i vår svarsmotion på den här propositionen visat på en alternativ målstruktur men också pekat på hur viktigt det är att riksdagen får möjlighet att lämna sina synpunkter på hur målen ska mätas. Det kanske inte är så att vi ska rösta om vartenda kommatecken när det gäller hur indikatorerna ska se ut eller hur regeringen ska mäta det här, men vi måste i alla fall ha möjlighet som folkets representanter att ge våra kommentarer till den allmänna inriktningen. Den möjligheten förnekas vi nu.
Ett problem med den här propositionen är också, trots att den känns lite framhastad på slutändan, att den kommer väldigt sent. Konsumentverket fick redan förra året besked om att man skulle flytta, vilket gör att man sedan dess har inlett en mycket omfattande nyrekrytering av alla de tjänster som måste nybemannas i Karlstad. Nästan ett år efteråt får man veta vad det är man ska arbeta med de kommande åren. Jag tror att många på Konsumentverket känner en viss frustration över att man inte fick de här signalerna för ungefär ett år sedan så att man visste med vilken inriktning man skulle börja rekrytera. Jag vet att Konsumentverket gör sitt allra bästa för att lösa sina uppgifter i en svår situation, men här har regeringen faktiskt lagt lite krokben för sin egen myndighet.
Sedan kommer vi då till olika punkter där jag tycker att det finns en tydlig tendens till att man styr konsumenternas val. En sådan finns i propositionen och i ett antal andra sammanhang där man talar om att regeringen ska verka för en ökning av den etiska konsumtionen. Det kopplar man till olika former av etisk märkning som finns på marknaden, som i sin tur kopplas till den sociala hållbarheten som är en del av Johannesburgsmålen. Jag tror att man är ute på en ganska farlig väg när man så oreflekterat sätter likhetstecken mellan de här tre leden, därför att lika självklart och viktigt som det är att den sociala hållbarheten är en del av den hållbara utvecklingen tror jag att det är att man håller en klar gränslinje mellan detta och de etiska överväganden som varje konsument måste göra själv utifrån sina egna värderingar.
Jag kan till exempel för egen del inte tänka mig att handla hos de klädkedjor som trycker upp T-shirtar med Che Guevara, Mao Zedong och andra massmördare, därför att för mig är det oetiskt att stödja företag som ägnar sig åt att flirta med den sortens mörkerkrafter. Men det vore mig ganska främmande att skriva in den sortens etiska överväganden i en statlig konsumentpolitik.
Man skulle kunna börja i en helt annan ände och titta på vad Johannesburgsmålen handlar om när det gäller den sociala hållbarheten. Ja, då skulle man i stället för att mäta andelen som handlar rättvisemärkt eller med någon sorts etisk märkning på andra sätt till exempel kunna titta på - det här är bara en tanke och inte ett formellt förslag - hur stor del av vår utrikeshandel som sker med länder som har yttrandefrihet, där arbetarna alltså har möjlighet att påverka och protestera mot sina arbetsförhållanden, och hur stor del av vår utrikeshandel som sker med länder med en organisationsfrihet där anställda kan bilda fackföreningar. Det hade varit ett annat sätt att mer neutralt titta på frågor om social hållbarhet utifrån våra konsumtionsmönster.
På samma sätt vill man styra konsumtionen så att vi handlar mer Kravmärkt. Jag handlar gärna mer Kravmärkt och annat mer miljömärkt, men det är ett medel och inte ett mål. Målet är att miljöbelastningen av våra konsumtionsval ska minska. Då måste man titta på hela konsumtionen, inte bara på det som är miljömärkt. Då måste man arbeta utifrån till exempel beräkningar av ekologiska fotavtryck och annat.
Fetma - man vill göra det till ett konsumentpolitiskt mål att mäta andelen feta i befolkningen. Jag håller med om att det är ett folkhälsomål. Men är det verkligen ett konsumentmål? Om några veckor går de flesta på semester, och väl tillbaka från semestern kanske många av oss har gått upp ett par kilo. Det kan man möjligtvis tycka är ett bekymmer ur folkhälsosynpunkt. Men, herr ålderspresident, ska vi verkligen säga att det är ett bekymmer ur konsumentpolitisk synpunkt?
När man talar om konsumentpolitik säger man sedan att konsumenten ska skapa arbetstillfällen genom sin konsumtion av varor och tjänster. Och det är då som det stora vemodet rullar in, herr ålderspresident, för vi konsumerar ju inte därför att det är vår uppgift att skapa arbetstillfällen, utan det är producenternas uppgift att se till att producera saker som vi vill konsumera. Resonemanget är fullständigt bakvänt.
Jag vill, herr ålderspresident, med detta naturligtvis markera att jag står bakom alla Folkpartiets reservationer men vill för tids vinnande yrka bifall bara till reservation 1 i det betänkande som handlar om propositionen om konsumentpolitik.
Om ålderspresidenten ursäktar tidsöverdraget vill också jag, eftersom det är vår sista debatt i lagutskottet över huvud taget som det verkar, passa på att rikta ett tack till mina kolleger i lagutskottet för ett gott samarbete under de här åren. Jag tycker att vi har haft ett väldigt bra arbetsklimat och spännande diskussioner med heta meningsmotsättningar men också utrymme för ett och annat skratt under utskottssammanträdena. Det tycker jag har varit väldigt värdefullt. Jag vill naturligtvis också rikta ett stort tack till utskottets kansli, som på ett väldigt värdefullt sätt har bistått oss ledamöter i vårt arbete.