Fru talman! Om jag hörde rätt började Hillevi Larsson sitt anförande med att säga att hon skulle ta upp skrivelsen om hållbar konsumtion. Sedan ägnade hon ganska mycket tid åt att diskutera helt andra saker som ligger i svarsmotionerna till propositionen om konsumentpolitik. Jag vet därför inte riktigt vad som är själva inramningen för hennes anförande, men jag ska endast ta upp de saker som gäller skrivelsen om hållbar konsumtion.
Det är intressant att lyssna på Hillevi Larssons anförande. Det visar hur problematiskt det blir när regeringen sätter likhetstecken mellan flera olika begrepp. Hållbar konsumtion handlar enligt Johannesburgsmålen om både ekonomisk hållbarhet, miljömässig hållbarhet och social hållbarhet. De är vägledande inte bara för vårt utan för hela världens arbete med hållbar utveckling.
På en punkt gör regeringen ett viktigt påpekande, nämligen när de skriver att dessa tre kriterier inte alltid drar åt samma håll. En handling eller åtgärd som är bra för miljön är inte nödvändigtvis samhällsekonomiskt effektiv och så vidare. Därför är det viktigt att hålla isär begreppen. Tyvärr blandar regeringen i stället ihop begreppen i skrivelsen genom att sätta likhetstecken mellan social hållbarhet, etisk märkning och rättvisefrågor, som Hillevi Larsson tar upp.
Jag tror att vi alla är överens om hur viktig rättvisan är som värderingsgrund, men det vi lägger i begreppet hänger också ihop med vilka politiska värderingar vi har. Där uppstår problemet. De indikatorer som läggs fram handlar inte om att ge konsumenterna valmöjlighet. I stället handlar det om att betygsätta ifall man väljer rätt eller fel genom att mäta andelen olika märkningssystem som konsumenterna vill gynna i sitt konsumtionsval. Ser inte Hillevi Larsson detta problem?