Herr talman! Får jag haka på det här sista med tid-
skrifterna. Det är ju faktiskt så att där fungerar det
ungefär som vi har tänkt oss när det gäller mediepoli-
tiken. Statens kulturråd har ett anslag för att kunna
hjälpa till att publicera och ge ut tidskrifter inom
snäva områden medan de som bär sig av egen kraft
inte alls har samma form av bidrag från staten.
När sedan Charlotta Bjälkebring efterlyser bredd
och djup verkar det som om hon inte har hittat fjärr-
kontrollen där hemma. De flesta TV-tittare i dag har
ju lärt sig att skapa bredd och djup genom att hoppa
mellan olika program, genom att välja mellan public
service-kanaler och reklamfinansierade kanaler, mel-
lan sin öppna kanal kanske, om de bor i en stad där
det finns en sådan, eller någon annan satellitdistribue-
rad sändning. Att då begära att public service-
verksamheten skulle täcka in alla de här önskemålen
och förväntningarna är, menar vi, att ha för stora
förhoppningar på public service.
Att reklamkanalerna får tittare till sina program
tyder väl egentligen på precis det vi vill åstadkomma,
nämligen att de visar de program som publiken är
intresserad av att se och som publiken önskar sig. Att
då public service går in som ett komplement och visar
det som inte riktigt har samma tittarsiffror, det är den
mediemiljö som vi ser framför oss.