Herr talman! Låt mig först förtydliga en sak när
det gäller kabelkanalernas sändningar. Med olika
lagstiftningsförslag som vi har fört fram vill vi försö-
ka komma åt även dem. Åke Gustavsson och jag är
överens om att riksdagen har ett särskilt ansvar för
public service-kanalerna, och det är dem vi diskuterar
här i dag.
Det är inte det verkliga våldet som jag vänder mig
emot. Visst kan det vara stötande, men det kan också
finnas stor anledning att visa hur det ser ut i verklig-
heten. Det är på fiktionssidan som jag tycker att vi
har anledning att bekymra oss för hela det breda ut-
bud som finns. Trots allt har Sveriges Television
tyvärr en del i detta, även om de är mycket bättre än
de andra kanalerna. I public service-redovisningarna
gör man just jämförelsen med kabelkanalerna. Då är
det naturligtvis inte så svårt att bli klassens ljus, efter-
som de ligger på en väldigt låg nivå i det här avseen-
det.
Jag undrar om Åke Gustavsson tycker att det lig-
ger på en lagom nivå i dag. Har han kontakt med
föräldrar och andra som uttrycker oro för att även
public service-kanalerna har låtit tröskeln bli lite för
låg och släpper fram för mycket grovt våld i dag?
Sedan handlade det om de funktionshindrade. Jag
har också läst public service-redovisningen om ök-
ningen av antalet textade program, plus 32 %. Men
det är ju från en låg nivå. Vi kan inte känna oss nöjda,
och det tror jag inte heller att Åke Gustavsson gör.
Därför frågar jag också här: Varför kunde vi inte
gemensamt i utskottet be att få tydligare direktiv så
att vi, när vi kommer till den utredning som vi ska
sitta i så småningom, hade haft ett bra underlag för att
ställa krav?