Fru talman! E22:an genom Skåne, kraftsamlingsprojekt, elektrifiering av Inlandsbanan och muddring för bättre farled i Norrköping är bara några av de 2 800 projekt som Trafikverket just nu driver på infrastrukturområdet. Det är projekt som har blivit och kan bli verklighet genom det historiska anslag som alliansregeringen tillför infrastrukturen genom den nationella planen.
Mycket av den ansvarsfulla politik på infrastrukturområdet som vi genomför i landet kanske inte får den mediala uppmärksamhet de är värda enligt mångas syn. Oavsett medial uppmärksamhet är projekten mycket viktiga för de orter och de regioner där inte bara en invigningsspade satts i jorden utan där det finns grävmaskiner för att fullfölja de arbeten som alliansregeringen har startat. Vi har kraftigt höjt anslagen till drift och underhåll och satsar på att bygga bort flaskhalsar därför att driftsäkerheten är prioriterad och måste bli bättre. Det är slut på tidigare socialdemokratiska regeringsår med underfinansierad klippa-bandet-politik. Då räckte pengarna i många fall inte längre än, som jag sade tidigare, till en första-spadtag-ceremoni - det var ett vedertaget begrepp tidigare.
Det är tydligt att De rödgrönas budgetmotion är en motion i opposition. De lovar mycket, men det är halvfinansierat. Projekt som Norrbotniabanan och Ostlänken är tydliga exempel på detta.
Oppositionen föreslår en kilometerskatt på transporter av varor på väg. Det vore intressant att höra De rödgrönas gemensamma tankar om kilometerskatten i dag. Är det samma lovord från Socialdemokraterna i dag drygt tre månader efter valet som det var före valet? Utskottets ordförande gör kanske i dag en annan analys av kilometerskatten som skulle drabba hela landets industrier och alla konsumenter ute i landet. Är det samma lovsång till kilometerskatten i dag? Det är en fråga till Ygeman.
Infrastruktur är inte enbart järnväg, inte enbart sjöfart, inte enbart väg, inte enbart IT eller flyg, utan infrastruktur är allt detta samlat. Man kan inte föra en enögd politik där järnvägen ställs i konflikt med andra transportslag. Det är infrastrukturen som knyter samman människor, jobb och företag. Dessutom har vi vid flera tillfällen sett sårbarheter i systemet när det har förts en enbent infrastrukturpolitik.
Askmolnet i våras gjorde oss alla uppmärksamma på järnvägens roll när flyget stod still. Samma sak gällde förra vinterns tågproblem då bussar chartrades in över hela landet för att stötta järnvägen när den hade problem. Infrastrukturen är ett gemensamt system, och det måste återspeglas i den politik som förs.
Även om jag med tanke på oppositionens tidigare talare kan konstatera att en stor del av dagens debatt handlar om järnväg vill jag att vi då och då försöker att återkomma till att trafikslagen inte konkurrerar med varandra utan kompletterar varandra i ett komplext och viktigt system.
Fru talman! Häromdagen presenterades siffror om vägsäkerheten. Där framkom att antalet dödade i trafiken har halverats de senaste tio åren. Det är fantastiska siffror, även om det är svårt att vara positiv så länge som en enda person dör i trafiken. Antalet omkomna i år förväntas landa på ca 290 personer. Det kan jämföras med 358 föregående år. Vi har fortfarande en bit kvar för att nå de nya målen med nollvisionen, men arbetet med vägsäkerheten måste också fortsätta och vara intensivt.
Oppositionen vill gärna använda ett uttalande av Anders Borg från 2007 om vikten av att investera även i vägar. Oppositionen använder aldrig detta citat när man talar om att många liv räddas på våra vägar tack vare de satsningar som görs.
Inte mindre än sex gånger valde oppositionen att i debatten den 13 december lyfta upp vad Anders Borg sagt. Så gör man även i dag, men bara när man diskuterar järnvägen. Det nämns aldrig när man diskuterar trafiksäkerhet och räddandet av liv på våra vägar.
Ygeman nämnde min tågresa då jag blev försenad till ett utskottssammanträde. Han tyckte att det var typiskt med tanke på den infrastruktur vi har. Men Ygeman borde ha vetat att det inte var infrastrukturens fel utan tågoperatörens. Det handlade alltså inte om infrastruktur den gången, även om vi har många problem även med den. Jag vill bara nämna detta.
Dagens debatt handlar inte om det som borde ha gjorts för tio år sedan och inte heller om det som får effekt först om 20 år. Dagens debatt handlar om nuet och den närmaste framtiden, om hur vi bäst tar vara på den infrastruktur vi har och utvecklar den för att öka resandet och få större trafiksäkerhet.
År 2006 satsade den dåvarande socialdemokratiska regeringen, som tidigare nämnts, 3,8 miljarder kronor på drift och underhåll av järnvägen. Sedan dess har alliansregeringen kraftigt höjt anslagen, och de ligger nu långsiktigt på 5,3 miljarder. Det tål att upprepas: 5,3 miljarder; det är en kraftig ökning. Det kan vara bra att ha som underlag inför eventuella replikskiften.
Detta kommer att resultera i en total satsning på 64 miljarder till drift och underhåll av järnvägen under planperioden. Hur en ökning på 39 procent till drift och underhåll kan bli en minskning, som oppositionen påstår, krävs det en kreativ oppositionsmatematiker för att komma fram till. Vi har haft en period då det investerats mer än någonsin tidigare i järnväg. Den nya planperioden, de närmaste tolv åren, innebär ytterligare nya investeringar på 65 miljarder kronor när det gäller järnväg. Förvisso sker justeringar i anslagen mellan planen och åren, men det är naturligt att så sker. Det är inte möjligt att på kronan långt i förväg veta hur kostnaderna faller ut på de 2 800 projekt som Trafikverket samtidigt har i gång.
Oppositionen försöker påtala att man därmed tar bort pengar från infrastrukturen, från järnvägen. Det är nog samma kreativa oppositionsmatematiker som varit framme även i den beräkningen. När ni påstår att någonting tas bort, kan ni då ge exempel på något järnvägsprojekt som tas bort? Det måste väl vara så att någonting tas bort när ni påstår att det tas bort 2,2 miljarder kronor?
Vi anser att man inte ska ha en enögd politik där järnvägen står i konflikt med andra transportslag. Att bara investera i järnvägen och låta de många eftersatta vägarna och propparna i trafiken, som drabbar bussar, bilar och godstransporter, vara oåtgärdade vore ansvarslöst och ett svek mot miljoner invånare och skattebetalare som har berättigade krav också på god och säker vägstandard. Den samsynen måste vi ha. Vi måste se både vägens och järnvägens betydelse.
En debatt som inte passerat obemärkt förbi är diskussionen och påståendena om chockhöjningar av broavgiften över Öresundsbron. Flera har i dag tagit upp detta. Först och främst vill jag vara tydlig med att säga att alliansregeringen är mån om den fantastiska utveckling som Öresundsregionen visat, och några förslag på chockhöjningar har det aldrig varit tal om.
Det beslut som vi i riksdagen nu är med och fattar gäller inte avgifternas storlek utan att Trafikverket i enlighet med järnvägslagen sätter avgifter på infrastrukturen. Det är faktiskt märkligt att den nuvarande oppositionen, som var med och tillstyrkte järnvägslagen 2004, vilket innebar att vi skulle frikoppla avgiftssättningen från riksdagen, nu är emot att regeringen vill ta bort de felaktigheter som finns kvar sedan den lagen infördes. Man är emot att fullfölja tidigare beslut som man varit med om att fatta. Det vore intressant att få en kommentar till detta av Stina Bergström, Siv Holma och Anders Ygeman.
Prissättning på användande av infrastruktur är inte en uppgift som ska ligga under riksdagen. Jag tror att ni inom oppositionen håller med om att vi inte ska låsa avgiftssättningen till Sveriges riksdag.
I samband med detta har vi från Alliansens sida varit tydliga med att den föreslagna passageavgiften på 650 kronor per tåg utvärderas och att en konsekvensanalys genomförs. Arbetet och den positiva dialogen med våra företrädare och kolleger från Skåne har resulterat i att vi förstärkt regeringens proposition med ett tillkännagivande i vårt betänkande om en konsekvensanalys av Trafikverkets förslag på passageavgifter. Ett svar på Siv Holmas fråga är alltså att vi har haft en nära dialog med våra lokala företrädare. Det är ett viktigt tillkännagivande vi gör, och det bör lugna den mest orolige, inklusive Siv Holma, Stina Bergström och Anders Ygeman.
Det är förvånande om någon kan ifrågasätta att det verkligen kommer att ske en konsekvensanalys, något vi ibland hör i den lokala debatten. Trafikverket har uttryckt att man vill göra denna genomgång av de konsekvenser som kan bli. Vi i trafikutskottet understryker detta ytterligare med ett tillkännagivande, och vi har också hört vad ministern har sagt i dag i den delen. Det finns ingen logik i att säga nej till detta förslag, med de hängslen och den livrem som vi förstärkt ärendet med i och med vårt tillkännagivande.
Trafikverket bedömer att deras förslag om en passageavgift på 650 kronor för ett helt tåg innebär, som många sagt, att priset på en enkelbiljett mellan Malmö och Köpenhamn ökar med i storleksordningen 3 kronor, någonstans mellan 3:00 och 3:50, förutsatt att hela avgiftsökningen tas ut på biljettpriset. Vi vet dock inte om det kommer att ske. Det är det som oppositionen i debatten vill kalla en chockhöjning.
Enligt det ursprungliga avtalet från 1991 var grundtanken att järnvägsföretagen skulle ta sitt ansvar för en betydande del av finansieringen av järnvägsförbindelsen. Danmark och Sverige ändrade villkoren då de bedömde att marknaden inte hade förmåga att betala dessa avgifter, när SJ lämnade in den begäran. Intäkterna från järnvägstrafiken kom aldrig att påverkas av trafikvolymen, utan intäkten räknades i stället årligen upp med index. Det är det som gett de stora konsekvenser som vi i dag har.
I dag, 2010, har marknadsförutsättningarna förändrats i positiv riktning, och järnvägsmarknaden har en mycket bättre förmåga att betala avgifter för trafik på bron än den hade 1991, bland annat beroende på en mycket positiv resandeutveckling. Resandet har ökat från 4,3 miljoner resor 2001 till över 11 miljoner resor 2009. Bedömningen är att järnvägsmarknaden i dag har mycket bättre förmåga att betala avgifter enligt intentionerna i det ursprungliga avtalet som låg till grund för detta.
Synsättet där regioner, pendlare eller företag är med och betalar är på intet sätt nytt utan är i dag närmast en förutsättning för att kunna sätta i gång med stora infrastrukturprojekt till nytta för regioner och landet i dess helhet. Två tydliga exempel på trafikantavgifter, där de som nyttjar infrastrukturen också är med och betalar, är det västsvenska paketet och Förbifart Stockholm. Men det finns långt fler exempel på broavgifter och passageavgifter runt om i landet; jag tänker på broarna i Sundsvall och Motala. Om man inte ser betydelsen av trafikantavgifter är man svaret skyldig beträffande hur man vill finansiera alla föreslagna projekt som bygger på medfinansiering. Säger oppositionen nej till bron i Sundsvall? Säger oppositionen nej till bron i Motala? Vi vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej till Förbifart Stockholm, men vad säger Socialdemokraterna? Säger ni nej till det västsvenska paketet? Det är en mycket märklig linje som oppositionen företräder.
Fru talman! Avslutningsvis: Detta betyder inte att vi nu är nöjda genom alla satsningar vi gör på drift, underhåll och investeringar i infrastrukturen. Vi ser att behoven är stora, och vi har mer kvar att göra för att minska sårbarheten i systemet och få bort flaskhalsar. Fortfarande står människor och väntar på tåg som inte kommer i tid, och det är ingenting som man med automatik får bort hastigt, tyvärr.
Infrastrukturen behöver både anslag och nytänkande, något som alliansregeringen bevisligen genomför. Det är inte heller bara regeringen som kan åtgärda de brister som i dag finns. Det är också de aktörer som använder infrastrukturen som har ett ansvar. För att man ska lyckas måste järnvägens och vägens aktörer och alla entreprenörer som jobbar på våra vägar och järnvägar tillsammans med en ansvarsfull politik samarbeta för ett mindre känsligt system. Detta finns det anledning att återkomma till.
Fru talman! Vi närmar oss jul, och det känns viktigt att få skicka ett stort tack till vårt kansli i trafikutskottet, som på ett förnämligt sätt har stöttat utskottets ledamöter med mycket bra underlag och ett fantastiskt arbete i vanlig ordning. Jag vill också önska talmannen och din personal en riktigt god jul. Debatten fortsätter, men redan nu vill jag önska oppositionen, alliansledamöterna och ministern en riktigt god jul och ett gott nytt år.
(Applåder)