Fru talman! Hela ärendet borde givetvis handla om infrastruktur, som många har framhållit. Jag har ivrigt lyssnat på alla talare hittills.
Jag vill definitivt hålla med Jan-Evert Rådhström, när han säger att trafikslagen kompletterar varandra. Det är en tanke som jag finner bärande. Det bör vi ha i åtanke när vi i utskottet går vidare i arbetet.
Jag är ingen vän av upprepningar, så jag ska hålla mig till det jag inte är riktigt nöjd med i trafikutskottets betänkande.
Den svenska järnvägstrafiken är, milt uttryckt, mycket diskuterad i dessa dagar. Alltmer framkommer att bristerna kan hänföras till mångåriga försummelser inför behovet av investeringar i vårt gamla järnvägsnät. Att bara underhålla befintligt material räcker inte. Jag tror att både regeringen och trafikutskottet är väl medvetna om det - allt i debatten tyder på det - och inte kommer att släppa taget om frågan.
Jag ska därmed inte ge mig in i grälet om finansiering och vem som vill mest. Jag tror i det här fallet att alla vill väl. Men jag är ny och grön i församlingen, så det kan hända att det är en övertro från min sida - det får framtiden utvisa.
För tillfället vill jag lämna den frågan och övergå till den mycket uppmärksammade frågan om avgiftssättningen på Öresundsbron, punkt 7.
Jag har gjort en lite märklig resa med frågan i utskottet, i debatten och i andra sammanhang med den. Under den resans gång i utskottets behandling av frågan blev jag ett tag såväl förundrad som kluven.
Jag meddelade utskottets vice ordförande att Sverigedemokraterna var emot att ge Trafikverket carte blanche för att höja avgifterna i den grad som framgår av reservationerna samt inte minst uppgifter i medierna. Jag tyckte att det var artigt att göra det, eftersom jag borde ha avstått från röstande i utskottet, när man nu har facit i hand.
Inför utskottets justering kom ett tilläggsförslag som löd att regeringen ska inkomma med en konsekvensbeskrivning. Vi har här i dag hört bland andra Jan-Evert Rådhström prata om hängslen och livrem. Men tyvärr, fru talman, kan jag inte finna att det på något sätt inskränker Trafikverkets befogenheter. Jag nås också av uppgiften att Trafikverket den 11 december, alltså för bara drygt en vecka sedan, har fattat beslut om de avgiftshöjningar som vi sverigedemokrater hela tiden har varit emot.
Av ärendets bakgrund kan vi utläsa att ett första avtal mellan Sverige och Danmark om betalnings- och avgiftsansvar kom år 1991. Ett andra avtal år 2000, när bron invigdes, gick i korthet ut på att på den svenska delen av bron ta svensk ordinarie banavgift enligt principerna om banavgifter på statens spåranläggningar. Det lär ha varit en hel del diskussioner om det, huruvida övriga spåranläggningar subventionerade denna. Det ska jag inte fördjupa mig i, för jag var inte med då.
I sammanhanget anförde trafikutskottet att förbindelsen kunde väntas få gynnsamma effekter på tillväxten i hela Öresundregionen samt främja tillväxt och skatteintäkter i landet som helhet. Jag tror inte, fru talman, att någon motsäger mig när det gäller att så har skett och fortfarande sker. Och jag tillhör dem som gärna vill att det ska fortsätta.
År 2004 kom järnvägslagen. Nu framhåller regeringen i den proposition som vi i dag behandlar att propositionen från 1999/2000 samt riksdagens uttalanden i behandlingen av denna riskerar att inskränka Trafikverkets möjlighet att bestämma avgifterna inom den ram som järnvägslagen tillåter. Regeringen anser också att Trafikverket bör vara fritt att fastställa avgiftsuttaget enligt villkoren i 7 kap. järnvägslagen.
Då börjar man fundera på hur det är när det gäller både hängslen och livrem. Det är just den senaste synen, att man vill ge Trafikverket carte blanche, som gör att vi hyser betänkligheter. Vi vill gärna tro på bland annat regeringens, Rådhströms och Alliansens goda vilja men hyser betänkligheter i fråga om det här verkligen stämmer. Och vi vill inte riskera någonting.
Den syn som är här vänder vi oss emot sedan vi har tagit del av de planerade höjningarna. Vi menar att storleken på dessa är till skada för kollektivtrafiken, utvecklingen och integrationen mellan länderna och en växande arbetsmarknad.
Jag kan i slutändan inte annat än förvånas över att två regeringar under 6-7 års tid inte, trots antagen järnvägslag 2004, reglerat de här frågorna utan i stället i dag serverar avgiftsförslag som svårligen kan accepteras av en bred opinion och kanske inte ens här i kammaren.
Jag har, som sagt, försökt lyssna noga till alla argument här i dag, men jag nödgas säga vidare att jag till slut, fru talman, under punkt 7 vill yrka bifall till reservation nr 2. I alla övriga ärenden inom trafikutskottets betänkande ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.