Fru talman! I torsdags hade jag ännu en strapatsrik tågresa med X 2000 från Stockholm hem till Värmland. Julpysslet med familjen brann inne. Alla sov när jag äntligen kom hem.
Först råkade vi ut för en frusen växel, sedan ett signalfel, sedan hamnade vi bakom ett godståg och avslutningsvis dumpades vi av i Karlstad, flera mil hemifrån.
Ersättningsbussarna som skulle ta oss vidare dök aldrig upp. Till slut fick jag tag i en taxi. Taxichauffören var förstås glad över kvällens alla körningar av frusna tågresenärer och den saftiga fakturan han skulle skicka till SJ. Men han gjorde ändå en bra analys av dagens situation. Han sade så här: Det är många som ska tjäna pengar på din resa. Det är många som tjänar pengar på att systemet inte fungerar, men det är resenärerna som får betala. Det fick mig att än en gång fundera över var de pengar, var de skattemedel som vi i dag ska debattera och besluta om hamnar och hur de kan användas mer effektivt, så att anslagen till vägar och järnvägar verkligen leder till ett bättre sammanhållet och långsiktigt hållbart transportsystem.
Fru talman! Det är glädjande att persontrafiken på järnvägen sedan mitten av 90-talet mer än fördubblats och att godstrafiken på järnväg under samma tid har ökat med 20-30 procent. Att människor och företag vill använda järnvägen står klart. Nu är det upp till oss att se till att det blir möjligt i ännu högre grad i framtiden.
Miljöpartiet vill ha en bred politisk uppgörelse kring järnvägen. Vi vill möjliggöra för fler att åka tåg tillförlitligt och snabbt. Vi vill också göra det möjligt att föra över mer godstransporter från väg till järnväg. Men för att komma dit är det en rad viktiga saker vi behöver göra.
Först och främst måste vi fördubbla järnvägens kapacitet, för trots att tågtrafiken ökar så ökar inte längden spår. Det är helt enkelt för trångt på spåren. Ökad kapacitet uppnår vi genom snabba investeringar i flera mellanblock och mötesspår, till exempel på banan mellan Stockholm och Värmland, genom att göra helt nya spår, till exempel Norrbotniabanan, och genom att börja bygga höghastighetsbanor, till exempel Ostlänken, så att mer kapacitet frigörs på stambanorna för regionala tåg och godstrafik.
Vi måste också satsa på de lågtrafikerade banorna, till exempel Inlandsbanan, Bohusbanan och Stångadalsbanan, i stället för att nedrusta dem. En anledning är att redan i dag startar 10 procent av godstrafiken på de här banorna.
Fru talman! Det räcker inte att investera i nytt, vi måste också underhålla det vi har i dag. I dag är Sverige bland de sämsta länderna i Europa på att anslå pengar till underhåll och reinvesteringar i järnvägar. Den genomsnittliga åldern på till exempel spårväxlarna, som ju är en kritisk faktor, har ökat med fyra år under tiden 2002-2009, enligt underlag från Trafikverket.
Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om att använda pengarna rätt och ompröva fattade beslut, för dagens avregleringar har lett till ökade kostnader för administration och färre personer som jobbar direkt på spåren med underhåll.
Andra länder i världen har redan dragit lärdom av sådana här misstag. I Nya Zeeland återfördes skötseln av spår till offentlig regi efter att privata företag maximerade vinst till aktieägare i stället för att underhålla järnvägssystemet. Låt oss följa deras exempel. Låt Trafikverket utföra underhållet i egen regi!
Det är även andra beslut i avregleringens spår som behöver omprövas. Visst är det positivt med privata tågoperatörer som framgångsrikt i dag kör både gods- och persontrafik. På ett järnvägsnät med hög kapacitet kan det fungera bra med flera aktörer som sporrar varandra och håller nere priserna. Men Miljöpartiet är övertygat om att med resenären i centrum måste vi ha
en
aktör som har huvudansvaret för den nationella tågtrafiken.
Även här tycker jag att vi ska lyfta blicken och dra lärdom av andra länder. I Storbritannien har man backat och åter börjat reglera vissa sträckor.
Vi bör ge SJ huvudansvaret för nationell trafik och slopa det 10-procentiga avkastningskravet på SJ. Det bör ersättas med ett krav på att upprätthålla och utveckla tågtrafiken. Med ett sådant krav på SJ tror jag att resenärerna i framtiden slipper att vara med om det jag och mina medresenärer var med om i torsdags - att bli dumpade på en kall station flera mil hemifrån, utan någon information och utan någon ersättningsbuss.
Fru talman! Att bygga framtidens järnväg är inte gratis; det kostar mycket pengar. Det är vi medvetna om.
Schweiz, som är ett föregångsland vad gäller kollektivtrafik, satsar tre gånger så mycket pengar på järnvägen per person jämfört med Sverige. Över hälften av järnvägens finansiering i Schweiz kommer från lastbils-, väg- och miljöavgifter. Här har vi mycket att lära.
Ett snabbt sätt för regeringen att hitta mer pengar till järnvägssatsningar är att prioritera järnväg framför väg. Så gjordes i den förra infrastrukturplanen där förhållandet var 1 krona till vägen och 2:50 till järnvägen. I regeringens investeringsplan för den här mandatperioden är förhållandet det omvända. Investeringar i järnväg minskar från 14,5 miljarder i år till 5,0 miljarder 2014 medan väginvesteringar ligger på samma nivå under perioden. Tänk om!
Jag tror att vi i framtiden måste vara beredda att betala mer för våra resor och varutransporter oavsett om de går på väg eller järnväg. I dag råder det dock ett ojämlikt förhållande mellan väg och järnväg, till vägens fördel, och mellan privatbilisten och den som åker kollektivt.
När det föreslås att bensinpriset ska höjas några procent blir det ramaskri från bland andra företrädare för Alliansen. Märkligt nog tycker samma personer att det är helt okej att höja priset på kollektivtrafiken med det mångdubbla utan att ens fundera över konsekvenserna.
Regeringens förslag på höjda banavgifter på Öresundsbron är ett exempel på detta. Det är ett förslag som enligt Region Skåne i ett första steg skulle öka priset på en biljett över Sundet med 7 procent och i ett andra steg med 40 procent. Priset på ett månadskort skulle öka från 1 900 i månaden till 2 700 medan kostnaden för att ta bilen över bron ligger fast. Vad detta skulle få för konsekvenser är inte svårt att räkna ut.
För Miljöpartiet är detta inte okej. Vi tycker inte att höjda taxor i kollektivtrafiken utan någon standardhöjning eller motsvarande avgiftshöjning för privatbilismen är en hållbar väg att gå.
Fru talman! Det är inte heller hållbart att bygga motorvägar som genererar mer biltrafik och missgynnar kollektivtrafiken. Planerna på Förbifart Stockholm är exempel på detta. Det ska läggas 28 miljarder på en väg som planeras stå färdig 2020. Miljöpartiet tycker inte att det är att bygga för framtiden. Att bygga för framtiden skulle vara att satsa de 28 miljarderna på spårbunden trafik och cykelbanor i Stockholm.
Fru talman! Jag står förstås bakom alla de reservationer och motioner som lämnats in av mig och mina partikamrater, för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 2, 4 och 5.
(Applåder)