Fru talman! När man säger "tandvård" är reaktionerna från omgivningen väldigt skiftande. Ett som är säkert är att man alltid får en reaktion. Jag kan inte annat än att uppmärksamma att innan jag ens har börjat prata begär representanten för Moderaterna replik - hon tror väl att jag ska säga någonting som hon inte gillar.
Nåväl. Reaktionerna är ofta avhängiga av ålder och den egna erfarenheten, naturligtvis. En del tycker att tandvårdsbesök är obehagliga.
Många i min ålder minns flourtanten. Hon gjorde också att många av oss har en bra tandhälsa. Många yngre konstaterar belåtet att de inte har några hål, eller väldigt få. En del minns ständiga kontroller av tandställningen. Någon annan påtalar ständigt sönderbitna plomber, och tycker att tandvård är dyrt. En dam som jag träffade strax före jul sade: Det var ju inte så dyrt! Det hade stått i tidningen att det skulle vara fruktansvärt dyrt, men hon tyckte att 650 kr för undersökning, putsning, röntgen och en allmän kontroll var ett ganska humant pris. Hon hade blivit rädd eftersom det hade stått i tidningen att det var så dyrt.
Andra har fått betala mycket pengar, och har så klart all rätt när de säger att det kan bli väldigt dyrt. Det finns också många anhöriga som vittnar om att deras gamla mamma eller pappa har fått en ny eller förbättrad tandprotes under de senaste åren.
De här spridda kommentarerna visar att vi har olika behov och att vi också har haft möjlighet att över tid få olika typer av tandvård. Tandhälsan i Sverige har förbättrats under hela 1900-talet, och framför allt har det sedan 70-talet skett en kraftig förbättring. Den fria barn- och ungdomstandvården upp till 20 år innebär att många unga vuxna i dag har en bra tandstatus och att barnen och ungdomarna fortsätter att gå in i vuxenlivet med en bra tandhälsa.
Det innebär så klart att alltfler har fler tänder kvar. Alltfler har färre lagningar. Vi har fått åtgärder vidtagna för bättre funktion och bättre utseende.
Fru talman! Icke desto mindre krävs det ytterligare insatser på området. Det kan fortfarande bli väldigt dyrt för en del att få tandvård. Det finns också oroande tendenser hos en del ungdomar som visar att man inte längre förbättrar tandhälsan. En del har till och med en sämre tandhälsa än jämförelsekullar under tidigare år.
Prisutvecklingen har för en del tandvårdsinsatser varit mycket kraftig. Det gör att en del avstår från att regelbundet söka tandvård. Det medför ofta lidande för den enskilde, och riskerar att försämra den goda tandhälsa som byggs upp bland befolkningen.
Jag vill i sammanhanget säga att tandhälsovården har varit och är framgångsrik i arbetet med förebyggande inriktning. Tandvården har varit betydligt mycket bättre än hälso- och sjukvården i övrigt, och det är ett beteende som vi naturligtvis ska fortsätta att premiera. Utmaningen är därför också att dels motverka att skador uppstår, dels behandla skador som redan har uppstått. Tandvårdsstödet bör därför vara utformat på ett sådant sätt att vi dels ekonomiskt stöder dem som har behoven i dag och som redan har fått problem, dels ekonomiskt stöder och uppmuntrar beteenden som minskar tandvårdsbehovet på sikt. Det är gynnsamt för individen, och det är naturligtvis gynnsamt för samhället i ett kostnadsperspektiv.
Under de senare åren har vi i takt med förbättrade statsfinanser tillfört ytterligare medel för att stödja den enskilde. Det gäller till exempel stödet till bastandvården och ökat stöd till dem med behov som är 65 år och äldre - utifrån
behov
och inte så som tidigare har sagts i debatten.
Fru talman! Klassisk socialdemokratisk politik är att verka för att skapa en välfärd som vänder sig till alla efter behov. Det är för oss en mycket angelägen fråga att ytterligare förbättra tandvården. Alla ska kunna ha möjlighet att gå till tandläkaren eller tandhygienisten när man behöver utan att det blir så väldigt dyrt. Att rejält förbättra tandvårdsförsäkringen och det ekonomiska stödet till den enskilde blir dock också mycket dyrt för staten. Men den svenska ekonomin är bättre. Därför menar vi socialdemokrater att vi vill satsa de pengar som finns på att förbättra tandhälsan hos fler och att minska människors kostnader för tandvård. För oss socialdemokrater är det därför angeläget med mer pengar till tandvård. Vi väljer hellre det än det som borgarna föreslår, nämligen gigantiska skattesänkningar som skulle innebära mindre pengar till olika välfärdsområden.
Jag kan konstatera att de borgerliga förslagen spretar rejält. Det har vi också hört tidigare under debattens gång. Deras förslag är i huvudsak inte finansierade. De har helt enkelt inte avsatt pengar för de önskelistor som de har skrivit. Det lite märkliga i resonemanget är att den person, nämligen Chatrine Pålsson, som pratade om jultomten har den längsta och mest ofinansierade önskelistan. I stället finns rejäla försämringar av statens finanser genom undandragande av skatteintäkter.
Nej, fru talman, det är inte trovärdigt! Det är inte trovärdigt att säga en sak och göra någonting annat. Chatrine Pålsson uttryckte tidigare att hon tyckte om att vara uppkäftig; ungefär så sade hon. Det må var hänt, men det kan inte bara glappa friskt och inte finnas något innehåll. Det måste finnas någonting att ge. Man kan inte bara prata, och det är precis det som Kristdemokraterna gör. Man säger också att man skäms, och man vill visa empati. Det är klart att man kan skämmas och visa empati, men vad hjälper det om man vill sänka skatterna med 350 miljarder? Mats Odell uttrycker det som att man måste ha skottsäker väst för att möta väljarna eftersom man vill ta bort alla de här pengarna. Det är inte trovärdigt.
Fru talman! Jag ska gå vidare till de motioner som finns i betänkandet. Det är riktigt att det finns många motioner; det är ju tre års motioner som vi behandlar i betänkandet. I flera motioner tar man upp behovet av ökad förebyggande tandvård och även problemet med att det blir höga tandvårdskostnader för en del - för alltför många.
Regeringen tillsatte i december förra året en utredning om ett nytt tandvårdsstöd för vuxna. Tandvårdsstödet där ska både främja förebyggande insatser och ge tillfredsställande skydd mot höga avgifter. Bland annat ska det utredas hur ett grundstöd ska kunna täcka större delen av kostnaderna för det grundläggande behovet av undersökningar och förebyggande åtgärder. Stöd som täcker viss del av behandlingskostnader överstigande karensbelopp ska utformas och det ska också övervägas om det finns behov av ett särskilt stöd vid extremt höga tandvårdskostnader.
Med tanke på att tidsplanen tidigare har efterfrågats vill jag säga att den finns uppgiven i tandvårdsdirektiven. Där står att förslagen ska presenteras under våren 2006. Enligt budgeten för 2006 ska också genomförandet påbörjas år 2007. Det är regeringen som har skrivit direktiven, och det är också regeringens ambition att fullfölja den tidsplanen när utredningen har landat med sina förslag.
I ett antal motioner tas biverkningar av olika dentala material upp, däribland amalgam. Det är angeläget att kunskapen om olika dentala material och deras eventuella biverkningar är väl känd bland människor som arbetar med tandvård, men också inom hälso- och sjukvården. I det sammanhanget är det positivt att den svenska regeringen i EU-samarbetet aktivt driver frågan om att amalgamanvändning i princip ska förbjudas.
Jag fick tidigare frågan om vad "i princip" betyder. Riksdagen har faktiskt en gång beslutat att amalgam ska förbjudas. Det börjar bli några år sedan nu. Då stötte vi på patrull i EU eftersom det här är en produkt som det skulle anses konkurrenshämmande att förbjuda på den fria marknaden. Den strategi som nu finns är att göra detta till en miljöfråga. Där har man varit betydligt mer framgångsrik än man var på den väg som man valde tidigare. Det är också detta som den svenska regeringen driver. Man har fått bra genomslag inom EU-samarbetet. Kommissionen arbetar nu också utifrån den strategin. "I princip" handlar om att det har bedömts finnas ett behov, om ändock väldigt litet, av att kunna göra undantag för de människor som har allergier mot i princip alla andra material. För dem bedömer man därmed att amalgam är det enda användbara.
Fru talman! Jag känner minst lika stor frustration som andra över att alla förslag inte blir beredda. Men en del förslag kan det ju vara mer angeläget att komma fram med i Dentalmaterialutredningen. Det gäller framför allt behandling och bemötande vid besvär till följd av dentala material eller misstanke därom. Som tidigare har nämnts kan det därför finnas skäl att överväga om det ska finnas möjlighet att överklaga landstingsbeslut enligt 6 och 7 §§ i tandvårdsförordningen, alltså utbyte av tandfyllningar. Naturligtvis måste man då bedöma eventuella konsekvenser för hälso- och sjukvårdslagen. Som vi skriver i utskottsbetänkandet utgår vi ifrån att regeringen skyndsamt bereder utredningens förslag.
Eftersom det finns flera reservationer vill jag i det här sammanhanget säga att det finns medel avsatta till Socialstyrelsen för att öka kompetensen och kunskapen när det gäller dentala material. Det finns också ytterligare medel i budgeten som vi ska fördela gemensamt under den närmaste tiden.
Ytterligare ett område som har nämnts är personalförsörjningen. Vi vet att personalen ofta är en stor och viktig del i all verksamhet som är personalintensiv. Det gäller både hälso- och sjukvård och tandvård, även om tandvården är ett område där det finns ett stort utrymme för egenvård som också ger ett tydligt resultat.
I budgeten kan vi läsa att det tillsätts fler platser på tandläkarutbildningen. Antalet tandhygienister beräknas också öka framöver. Det är väldigt positivt. Det innebär att vi förhoppningsvis kan få en överströmning. En del av de insatser som görs av tandläkare i dag kan i stället göras av tandhygienister. Den utredning som sitter i dag kan också fundera över om det är möjligt att bygga upp en försäkring som uppmanar till ett bättre utnyttjande av den kompetens som tandhygienisterna besitter.
Den uppsökande verksamheten för äldre är ett ansvar för landstingen. Det är naturligtvis över huvud taget inte tänkbart att landstingen inte ska ta sitt ansvar. Jag förutsätter att de gör det. De har dessutom fått pengar för ändamålet. Jag vet knappt hur jag ska uttrycka det, men jag blir förbannad om de inte gör det. Jag utgår från att de gör det omgående. Det här är inget nytt ansvar. Det har varit känt sedan lång tid, och de har, som sagt var, pengar för ändamålet. Det är bara för landstingen att sätta i gång och göra detta. Som tidigare sades har också statsrådet sagt att om inte landstingen sätter fart på det här området är hon beredd att vidta åtgärder.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motioner och reservationer.