Fru talman! Jag har stor respekt för tandläkares professionalitet, men det befriar mig inte från att använda mitt omdöme. Jag har lika stor respekt för bilverkstäderna och deras professionalitet. Men det är klart att om en större del av verksamheten är i privat regi måste de som representerar försäkringen granska stora kostnadskrävande åtgärder. Det är inget konstigt med det. Titta på USA, som har en stor del av vården i privat regi. Där har man precis problemet att försäkringar kan fungera vårddrivande. Det är inte något märkvärdigt med den situationen. Det är väl lika bra att erkänna det, tycker jag. Skulle vi ha hälften av kroppssjukvården i privat regi skulle vi ställa samma krav där.
Det låter väldigt bra när vi säger att vi litar på varje tandläkare. Det är inte så att tandläkarna har bristande etik. Däremot är det ofta så i tandvården, har jag lärt mig, att man antingen kan avvakta eller vidta åtgärder, att man kan vidta begränsade åtgärder eller stora åtgärder. Det är självklart att i en situation som i Stockholm, där vi har alldeles för många tandläkare i förhållande till vad som är rationellt, frestas tandläkaren och patienten att driva upp vården. Jag tror att det är lika bra att vi alla erkänner det och inte för någon romantisk, orealistisk diskussion om att vi skulle kunna ha ett högkostnadsskydd på kanske 900 kr, 1 000 kr eller 2 000 kr och att patienten och tandläkaren tillsammans skulle kunna bestämma om stora åtgärder som kostar 50 000 kr. Det vore omöjligt. Varför ska vi inte erkänna det och föra en realistisk debatt?