Fru talman! Om Bo Könberg lyssnar noga och
bortser från det partipolitiskt sarkastiska finner han
säkert ingen som gör så många inlägg offentligt om
den monetära unionen som statsministern. Jag har haft
viljan att föra in någonting i den debatten som komp-
letterar ekonomernas exercis. Det är inte bara en fråga
om att nå vissa procenttal. Det är inte bara en fråga
om att nå vissa konvergenskriterier.
Det kan handla om att när man väl går in i den
monetära unionen kommer kraven på att samordna
finanspolitiken att växa sig allt starkare, därför att
detta krävs för att balansera den stora, starka central-
banken. En samordnad europeisk finanspolitik resul-
terar i samordnade europeiska skatter, och att hantera
den typ av välfärdsmodell som vi skandinaver har
med samordnade europeiska skatteuttag tror jag blir
utomordentligt svårt.
Här handlar det om någonting större: om vår rätt
och vår möjlighet att själva bestämma vilken typ av
välfärdssamhälle vi skall ha - såvida det inte är så att
stabilitetspakten är den lilla, enkla konstruktion som
löser problemet med den stora, starka centralbanken
och dess dominans över penningpolitiken.
Här uttrycker jag mig öppet, resonerande och sö-
kande. Svenska folket är faktiskt väldigt misstänksamt
mot alla som propagerar i EU-frågan och pekar med
hela handen. Alla partier är ju delade i opinionen, från
höger till vänster. Vänsterut är de kanske något så när
homogena, men då handlar det nästan rakt igenom om
motståndare.
Det är klart: En högerväljare som anar att natio-
nalstatens framtid kanske är i fara är inte så impone-
rad av de nyliberala monetärernas argumentation. En
vänsterväljare och en socialdemokrat som anar att
välfärdsmodellen är hotad är kanske inte så impone-
rad av budgetdisciplinens riddare i det här samman-
hanget.
Vi måste vidga debatten om EMU till att handla
om detta. Vi måste föra ett sådant samtal med svenska
folket. Det är vår skyldighet. Och vi kan aldrig börja
kommendera svenska folket genom att som någon har
sagt stå och peka med hela handen. Då får vi i den här
situationen ett bakslag som kommer att resultera i att
hela diskussionen låser sig.
Var beslutet hamnar så småningom, ja, det återstår
att se. Skulle riksdagen ta ställning i dag blir det nej,
det är jag övertygad om. Skulle svenska folket ta
ställning i dag blir det nej, det är jag övertygad om.
Var opinionen ligger om knappt ett år, det återstår att
se, men tills dess skall vi samtala med varandra, peka
på problem och möjligheter och väga för och emot på
ett sant folkbildande sätt. Annars missar vi ett histo-
riskt tillfälle.