Fru talman! Konflikten mellan de gamla national-
staterna, som på ett eller annat sätt som jag ser det
befinner sig i historiens utförsbacke, och det framväx-
ande europeiska vad-det-nu-är-för-någonting innehål-
ler tillräckligt med motsättningar för att ha tilltalat de
gamla grekiska dramaförfattarna.
Men varje drama behöver aktörer för att föras
framåt, och varje stort drama behöver också en stark
folklig och medborgerlig anknytning. Därför tror jag
att Dublinmötets uttalande om narkotika och organi-
serad brottslighet kan vara någonting som får EU att
ta stora steg framåt när det gäller att kunna göra med-
borgarnytta. I de opinions- och värderingsundersök-
ningar som staplats på varandra under hela 80- och
90-talet kan vi se att det är den yttre och inre miljön
som människor vill att politikerna skall samarbeta mer
kring. Med inre miljö menar jag då t.ex. narkotikan,
osäkerheten och otryggheten.
Detta resonemang utmynnar i två frågor, syftande
på Sverige som aktör i detta klassiska drama.
För det första: Kan statsministern nu säga något
om huruvida detta kan bli ett prioriterat område för
Sverige? Vi har ju en lång och framgångsrik erfaren-
het av en restriktiv narkotikapolitik och skulle kunna
ta ett ledande ansvar för det här arbetet. Finns det
några sådana funderingar i regeringen?
För det andra: Finns det - för att anknyta till Hol-
ger Gustafssons fråga - någon möjlighet att regering-
en skulle kunna justera sin väldigt negativa inställning
till mer av bindande samarbete i de här frågorna?