Fru talman! Den sista frågan får väl Göran Lenn-
marker själv svara på. Det tycker jag inte att jag skall
behöva utveckla.
Det intressanta är att diskutera i vilken riktning
Europa går. När jag började att komma i kontakt med
den här diskussionen, vid mitt första toppmöte, sade
man nej till alla förslag om sådant som kunde vara
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av något slag -
satsning på långtidsarbetlösa, olika typer av in-
frastrukturprojekt och sådant.
Successivt har den attityden förbytts. När vi bör-
jade tala om ett kapitel i fördraget om sysselsättning-
en ansågs det vara en fullständigt orealistisk tanke. I
dag är det bara något medlemsland som är motstånda-
re. När man började att tala om stabilitetspakten hade
det utomordentligt starka monetära förtecken. I dag
har man dessutom smugit in ordet tillväxtpakt i rubri-
ken.
Min bedömning är att den nyliberala eran håller på
att komma till ett slut. Också konservativa och krist-
demokratiska regeringar i Europa har sett att den
politiken inte fungerar. Man behöver ha någonting
annat för att klara av att pressa tillbaka arbetslösheten.
Jag har gjort bedömningen att jag inte blir över-
raskad om vi om några år kommer att se försök i
Europa att exempelvis satsa på massiva infrastruktur-
investeringar, massiva utbildningssatsningar och
massiva insatser för att förbättra miljön som ett sätt
att koordinerat pressa tillbaka arbetslösheten. Det
kommer att vara någonting som teoretiskt sett skulle
kunna fungera i Europa och som mycket väl skulle
kunna fungera också vid sidan av stabilitetspakten.
Stabilitets- och tillväxtpakten isolerad är ingen
dröm för en keynesian, det kan jag hålla med om.
Men insatt i ett större sammanhang, i det vi nu ser av
politikskifte i Europa, tror jag att det går åt det hållet.
Det vet vi ju inte, men det är min bedömning.