Fru talman! Jag tror att jag svarade på den sista
frågan när jag samtalade med Holger Gustafsson. Jag
sade att konflikten är synlig, att den finns där, och jag
sade också att vi känner var trycket ligger. Det be-
skriver ju även Widar Andersson. Det här antyder i
vilken riktning jag tror att det hela kommer att gå.
Men hur långt man kan gå i den riktningen utan att
passera den balanspunkt då man också driver fram
andra överstatliga lösningar i Europa och får den
debatt som Peter Eriksson varnar för är just den fråga
som målkonflikten består i. Peter Eriksson är säkert
också en engagerad bekämpare av narkotikans ut-
bredning, men han vill inte ha ett överstatligt Europa.
Det är så frontställningen ser ut.
Jag tror att det glider mot mer av samarbete i den
här frågan, men säkert inte så långt att karaktären på
unionen blir märkbart förändrad. Det finns utrymme
för mer samarbete utan att man behöver hamna i en
debatt om överstatlighet. Men någonstans finns
punkten. Var den ligger vet vi kanske inte förrän vi
har passerat den.
Sedan kan jag också säga till Widar Andersson att
Sverige har all anledning att försöka spela en pådri-
vande roll. Vi har en god historia i det här samman-
hanget. Nu har vi också fått bekräftat i Dublinslutsat-
serna att vi får behålla en strängare lagstiftning, och
det känns bra. Här utövar också de övriga medlems-
länderna ett ganska starkt politiskt tryck på våra hol-
ländska kolleger, som ju är de som har en annan syn i
narkotikafrågan än Europa i övrigt.
Vi kan spela en ledande roll - ja.