Fru talman! Jag tog i mitt anförande upp att det finns en diskrepans mellan det som riksdagsledamöterna uttrycker i betänkandet och det som jag upplever att regeringen arbetar med. Nu ser jag en annan diskrepans också. Det är vårt sätt att se på betänkandet. Jag upplevde att Elisabeth Björnsdotter Rahm talade om mänskliga rättigheter i världen, och jag talade om mänskliga rättigheter i den svenska utrikespolitiken, som också är rubriken för det här betänkandet.
Om man tittar på hur regeringen faktiskt beter sig när det gäller mänskliga rättigheter i världen kan man se att det ju är, som vi också tidigare pratade om, mycket prat men lite verkstad. Vi talar om mänskliga rättigheter men sedan gör vi alla de här konstiga och märkliga sakerna, som att sälja vapen till icke-demokratier och det senaste, som vi hörde i morse, att Telia Sonera i alla östländer hjälper regimerna att faktiskt kontrollera regimkritikerna.
Jag skulle vilja höra från Elisabeth hur vi ska få den svenska politik som ni talar om här i riksdagen att också genomsyra regeringens utrikespolitik. Är det bara så att vi ska tycka till lite grann om de andra länderna, att det är lite taskigt i det landet, lite sämre i ett annat och någon annanstans har det gått lite bra? Eller ska vi faktiskt sätta någon kraft bakom orden, att vi står upp för de mänskliga rättigheterna?
Jag tycker till exempel att vi snarast ska byta teleoperatör så att vi inte behöver använda oss av ett bolag som hjälper till att kränka mänskliga rättigheter i ett annat land, oavsett om företaget är svenskt eller inte och vi har en del i ägandet.
Hur ska vi få ihop det?