Fru talman! Jag tror att vår bild av vad regeringen faktiskt gör är olika. Det är sant att det står väldigt många bra saker i betänkandet om hur Sverige bör agera och hur vi tror att Sverige agerar i många fall. Sedan kommer den ena skandalen efter den andra där vi inser att det vi så vackert säger och som regeringen också säger i sin regeringsdeklaration faktiskt inte genomförs i praktiken och att vi genom olika delar av vår utrikespolitik faktiskt hjälper diktaturer. Vi hjälper olika regimer i världen att slå ned på de oppositionella, att förtrycka människor, att inte respektera de mänskliga rättigheterna.
Vi måste ju få det som vi är överens om partierna emellan om mänskliga rättigheter och om demokrati att också genomsyra regeringens politik. Det är ju regeringen som är ansiktet utåt och som ansvarar för utrikespolitiken gentemot andra länder. Vi måste få regeringen på rätt köl, upplever jag det som. Hur ska vi lyckas med det?
En början kan ju vara att vi inte bara talar om mänskliga rättigheter i världen mer generellt utan att vi också verkligen betonar den svenska politiken för mänskliga rättigheter. Hur lever vi själva upp till våra egna högt ställda krav? Det kanske är en fråga för nästa års betänkande om mänskliga rättigheter, att börja lite grann i en annan ände.
När det gäller biståndsministern till exempel kan vi se att hon har ett väldigt klart och tydligt uppdrag att jobba för mänskliga rättigheter. Hon gör det också, det är tydligt. Sedan kan jag tycka att vår biståndspolitik är relativt mycket fyrverkeri just nu. Man vet inte riktigt vad den innebär den ena dagen och nästa dag är det någonting nytt. Men mänskliga rättigheter är en grundläggande del i vår biståndspolitik i alla fall.