Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår motivreservation 3 och vår reservation 7. I detta betänkande har vi även två särskilda yttranden.
I betänkandet behandlar vi mänskliga rättigheter i ett antal länder utifrån enskilda motioner. Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik är ett stort, omfattande och mycket viktigt arbete. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är här ett grundläggande rättesnöre. Det är ett stort antal länder som berörs i detta betänkande, men jag väljer att främst uppehålla mig vid våra reservationer och särskilda yttranden.
Fru talman! I betänkandet behandlas bland annat Sverigedemokraternas motion om karenfolkets situation i Burma. Karenfolket är en buddhistisk och kristen minoritet med hemvist i sydöstra Burma. Karenerna är i huvudsak jordbrukare och skickliga hantverkare. Deras enda önskan är att få leva i fred i områden som de har bebott i många hundra år. Karenerna har vägrat att ge upp sitt språk, sin kultur och sina religiösa traditioner.
Ända sedan Burma blev självständigt från den brittiska kolonialmakten 1948 har karenerna förföljts av ledare för landets majoritetsfolk. Värst drabbad har den kristna minoriteten varit. Sedan flera decennier försiggår en väpnad motståndskamp mot den burmesiska diktaturen, med syftet att skydda civila och vinna ökad autonomi för karenfolket inom den burmesiska statens ramar.
I syfte att demoralisera den karenska gerillan har regeringstrupperna inriktat sig på att attackera civila mål. Under regeringsoffensiverna, som ofta har tagit formen av etnisk rensning, har tortyr och våldtäkter riktade mot karenfolket varit vanligt förekommande. Karener har därför sökt en fristad i djungler och oländiga bergstrakter nära gränsen till Thailand.
Resten har tvingats underkasta sig militärens förtryck inne i landet. En del har ibland till och med tvingats gå före genom minfält, och många karener saknar därför både ett och två ben. Cirka en miljon karener beräknas i dag leva som internflyktingar inom Burmas gränser, och mer än 100 000 karener har tagit sin tillflykt till flyktingläger i Thailand.
Trots att övergreppen mot karenfolket ännu är pågående och trots att inbördeskriget mellan karenerna och den burmesiska regimen är en av världens äldsta pågående konflikter har frågan rönt förhållandevis liten internationell och medial uppmärksamhet. Vi menar därför att det är av stor vikt att regeringen intensifierar sina ansträngningar i syfte att fästa uppmärksamhet på karenfolkets utsatta situation samt intensifierar stödet för karenfolkets strävanden efter ökad autonomi, demokrati och mänskliga rättigheter.
Fru talman! I detta betänkande redovisas även uppgifter om de rådsslutsatser som antogs den 23 januari 2012 om Burma. Rådet välkomnar där den pågående reformprocessen i Burma, med frigivande av ett stort antal politiska fångar, dialog mellan regeringsföreträdare och den politiska oppositionen, ändring av vallagen och beslut om att inleda dialog med etniska grupper för att få ett slut på de väpnade konflikterna i landet. Mot bakgrund av nämnda reformer beslutades det i rådsslutsatserna om suspendering av gällande reserestriktioner för vissa personer.
Sverigedemokraterna ser naturligtvis också positivt på de reformer som har genomförts i Burma. Men situationen i detta avseende har inte förändrats så mycket att det kan anses vara befogat att reserestriktionerna ska hävas. Precis som biståndsministern har påpekat i olika sammanhang finns det fortfarande stora brister i respekten för mänskliga rättigheter i landet.
Man bör kräva ytterligare förbättringar och reformer, framför allt vad gäller minoritetsbefolkningarnas utsatta situation, någon form av upprättelse för personer som har utsatts för allvarliga övergrepp från regimen samt frigivning av politiska fångar innan en förändring rörande reserestriktionerna kan ses som aktuell. Detta har vi framfört i ett särskilt yttrande.
Fru talman! Vänsterpartiet lyfter i kommittémotion 226 yrkande 6 fram att Sverige i EU och FN bör agera för att Colombias kvinnor får rätt till fria och säkra aborter. I utskottets motivering till att avstyrka motionen konstateras att Sverige stöder insatser som syftar till att göra aborter fria, säkra och lagliga för alla kvinnor. Sverigedemokraterna kan inte ställa sig bakom vare sig motionens eller utskottets ställningstagande i detta avseende.
Att verka för just fria aborter är ett vidlyftigt mål som är svårt att tolka, och de etiska aspekterna av abortfrågan anser vi att man här bortser helt ifrån. Ska Sverige verka för fri abort fram till födelseögonblicket, eller finns det en övre gräns? Alla oppositionspartierna har i en reservation tydligt uttryckt att rätten till sin egen kropp, inkluderat abort, är en mänsklig rättighet. Då kan man ju fråga sig om detta ska gälla i alla lägen och vid alla tidpunkter i graviditeten. Något annat vore väl ett brott emot mänskliga rättigheter med dessa mått mätt? Internationellt sett, enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, är däremot abort ingen erkänd mänsklig rättighet.
Eftersom en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten till liv blir det naturligtvis komplicerat om det ska bli en allmängiltig mänsklig rättighet att släcka ett liv. Därför ställer sig Sverigedemokraterna kritiska till att Sverige ska ha den aktiva roll som vi har i dag och bedriva påverkansarbete i andra länder för att förändra deras inställning till abort. Sverigedemokraterna instämmer i att det är problematiskt när abort är helt förbjuden och inte tillåts i fall där fara föreligger för kvinnans liv eller efter sexuella övergrepp. Utifrån detta är det positivt att det i Colombia nu är tillåtet med abort där fara föreligger för kvinnans liv eller efter sexuella övergrepp. Vi ifrågasätter inte att det bör finnas en möjlighet till abort i svåra situationer i livet.
Abortlagstiftningen skiljer sig dock mycket mellan olika länder, och inte ens i exempelvis Finland, Island och Storbritannien är abort helt fri utan behovsprövning Vi menar därför att om vi ska föra dialog med andra länder i abortfrågan bör frågan problematiseras utifrån olika aspekter, och det bör finnas en större respekt och medvetenhet om abortens etiska dilemma - att det handlar om både kvinnans och fostrets rättigheter.
Inom EU och i andra länder i världen finns skilda åsikter och inga självklara svar i den svåra frågan när det ofödda fostret eller barnet ska räknas som ett liv värt att skyddas. Sverigedemokraterna anser att vi i relationen till andra länder inte kan ta det för självklart att det är Sveriges abortlag och den syn som råder hos majoriteten svenska politiker som är den enda rätta.
En abort innebär alltid en risk och en stor påfrestning för kvinnan. Vi får inte glömma att det för många kvinnor inte är den mest önskvärda lösningen, utan de kan bli pressade från omgivningen att göra det emot sin vilja. Sverigedemokraterna anser att i arbetet för reproduktiv hälsa och rättigheter bör ett större fokus ligga på förebyggande arbete för att minska antalet oönskade graviditeter och antalet aborter. Därför har vi i detta avseende lämnat in en motivreservation. I övrigt instämmer vi i utskottets förslag avseende stycket om Colombia.
Fru talman! När det gäller Nicaragua har dock det totala abortförbudet gått så långt att även i fall där kvinnans liv är i fara eller fall där kvinnan har utsatts för våldtäkt eller incest abort inte tillåts. Det är enligt vår mening skäligt att olika kommittéer i FN kritiserat Nicaraguas abortlagstiftning för att den hindrar kvinnor att få akut vård i fall där kvinnans liv är i fara. Det är en mänsklig rättighet att erhålla akut vård enligt FN:s artikel 25. Vi instämmer också i att det går emot läkares yrkesmässiga ansvar att i dessa situationer kräva av dem att de ska avstå från att rädda livet på kvinnan och att läkarna inte bör åläggas straff om de så skulle göra. Att kvinnor ska ha rätt till vård för att behandla komplikationer av osäkra aborter bör naturligtvis inte heller förhindras. Därför har vi valt att inte reservera oss utan instämmer i stort i utskottets övervägande gällande Nicaraguas abortlagstiftning.
Fru talman! Övervakningskommittén om barnets rättigheter har rekommenderat Nicaragua att upphäva alla de paragrafer i brottsbalken som kriminaliserar abort. Att flickor och kvinnor inte ska bli offer för straffsanktioner om de söker eller gör en abort och att det inte ska vara straffbart att rädda livet på kvinnan även om det innebär risker för fostret är naturligtvis något vi skriver under på. Vi antar att det är det som övervakningskommittén om barnets rättigheter syftar på.
Vi vill ändå framhålla att när det gäller abort i ett senare skede av graviditeten, när det inte föreligger fara för kvinnans liv och om hon inte blivit utsatt för våldtäkt är det inte lika oproblematiskt att generellt kräva att Nicaragua ska upphäva de paragrafer i brottsbalken som kriminaliserar den som har utfört den. Även länder med en liberal abortlagstiftning har lagreglerade gränser för när abort får ske och ålägger den som utför en abort som är illegal någon form av straffsanktion. Även i Sverige riskerar den som utför en abort och som inte har behörighet eller inte håller sig inom svensk abortlag att få straffsanktioner i form av böter eller fängelse. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är orimligt att fostret och senare det ofödda barnet i alla fall i ett senare skede i graviditeten också innehar någon form av juridiskt skydd. Detta har vi framfört i ett särskilt yttrande. I övrigt instämmer vi i utskottets överväganden gällande Nicaragua.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till Sverigedemokraternas motivreservation nr 3 samt vår reservation nr 7. I övrigt instämmer vi i stort i utskottets överväganden i betänkandet.