Fru talman! Mänskliga rättigheter - vem är emot det? Ingen i den här salen, naturligtvis. Däremot finns det alltid en anledning att ifrågasätta hur vi behandlar frågor som rör mänskliga rättigheter utifrån två perspektiv. Det kanske inte alltid är så enkelt att se att Sverige i sin officiella politik alltid hävdar mänskliga rättigheters okränkbarhet.
Det första fallet gäller synen på vilka som ska kritiseras och vilka som ska stå till svars för brott mot mänskliga rättigheter. Det finns i svensk utrikespolitik tyvärr ibland ett hänsynstagande till kommersiella intressen som gör att kritiken mot kränkningar av mänskliga rättigheter får stå tillbaka till förmån för svenska kommersiella intressen.
Den senaste debatten om Saudiarabien och vapenexport dit är ett tydligt exempel på det. Vi har en utrikesminister som tydligt försvarar att Sverige beväpnar en av de hårdaste diktaturerna, en av de största kränkarna av kvinnors mänskliga rättigheter i världen. Det är klart att det hyckleriet rimmar illa med de fina ord som kommer att sägas av våra företrädare för allianspartierna här i talarstolen.
Det finns också en brist i att inte se mänskliga rättigheters vidd och bredd. Mänskliga rättigheter handlar om demokratiska fri- och rättigheter, möjligheten att uttrycka sig fritt, möjligheten att organisera sig, möjligheten att strejka och möjligheten att påverka. Vår kritik mot länder som bryter mot den typen av mänskliga rättigheter är för det mesta, men inte alltid, ganska klar.
Men det finns också en brist i att vi inte ser att mänskliga rättigheter är något mer. Mänskliga rättigheter handlar också om rätten till liv, om rätten till hälsa, om rätten till utbildning och om rätten till bostad. De sociala rättigheterna och de ekonomiska rättigheterna brukar en del som talar om mänskliga rättigheter glömma bort eller åtminstone tala lite tystare om. Men varje hemlös som finns även i vårt land innebär faktiskt en kränkning av mänskliga rättigheter.
Nu går det inte att jämföra mänskliga rättigheter och sätta betyg på vilka som har det värst. Men det är klart att det finns större kränkningar av mänskliga rättigheter i världen, och i det här betänkandet tas några av dem upp.
Låt mig också säga att det i vissa fall finns en mycket stor majoritet i Sveriges riksdag och i svensk politik som är för tydliga och klara ställningstaganden, och det är jag glad över. Jag är mycket glad över det starka stöd som finns för Dawit Isaak och mot den eritreanska diktaturen, som under lång tid inte bara har fängslat honom utan mängder av oppositionella, människorättsförespråkare, journalister och fackligt och politiskt aktiva.
Den tydligheten bör leda till att vi nu frångår den tysta diplomatin och mycket tydligare tar avstånd från den eritreanska diktaturen, menar vi i Vänsterpartiet.
Jag är också glad över att alla som har uttalat sig om fängslandet av Martin Schibbye och Johan Persson har varit tydliga med att den etiopiska regeringen därmed också bryter mot rättsstatens principer och mot journalisters möjligheter att fritt rapportera om det de har sett.
Det finns alltså fall där det finns en samstämmighet, och det ska vi naturligtvis värna. Men det finns också andra fall där vi inte är så överens. Jag nämnde vapenexporten till Saudiarabien. Regeringen, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tar mer eller mindre tydligt ställning för en fortsatt sådan export. Jag tycker att det är skamligt.
Men det handlar också om synen på Honduras. Sommaren 2009 genomfördes en militärkupp. Då var det tyst från den svenska regeringens sida. När Manuel Zelaya avsattes i strid med demokrati och i strid med allt vad anständighet kräver hörde vi inte mycket av protester.
Däremot hördes det applåder från Liberala ungdomsförbundet när man genom en kupp försökte avsätta Venezuelas president Hugo Chávez. Det finns mycket att säga om brist på mänskliga rättigheter i Venezuela - jag har själv varit där och påtalat det. Men det går inte att förespråka militärkupper för att bli av med en demokratiskt vald president.
Det är alltså inte i alla fall som svensk politik är så tydlig som den är i vissa.
Låt mig ta upp ett fall i utskottets betänkande som är mer än lovligt dåligt formulerat! Det är utskottets majoritet som avstyrker motioner och ställningstaganden angående Bradley Manning.
Bradley Manning var den amerikanska soldat som vidarebefordrade en video som visade hur amerikanska soldater från en helikopter besköt civila. Det var ett uppenbart brott mot krigets lagar och mot mänskliga rättigheter. Det var avrättning av civila människor.
Bradley Manning var en så kallad whistleblower. Han tog fram vad som hade skett och visade det för omvärlden för att han tyckte att detta måste man protestera emot. Han fängslades naturligtvis. Han sitter fortfarande fängslad. Från början hotades han av dödsstraff. Vi hoppas och tror att det hotet nu är undanröjt, men han hotas fortfarande av livstidsstraff. Det är alltså whistleblowern, den som uppmärksammar brott mot mänskliga rättigheter, som nu ställs till svars.
Kära kamrater från utrikesutskottet! Läs ert eget ställningstagande! Ni har inte ett enda argument för att Sverige inte ska bifalla motionen som kräver att Sverige ska agera för Bradley Manning och protestera mot USA. Inte ett argument framför ni, sannolikt därför att ni inte har några. Ni avstyrker slentrianmässigt motioner. Det är en dålig hantering av en viktig fråga.
I betänkandet avstyrks också motioner från Vänsterpartiet om att uppmärksamma situationen i Colombia särskilt. Där har 70 000 dödats på 20 år. 60 000 är försvunna. Det är ett inbördeskrig där det är lätt för vissa att ta avstånd från gerillornas kidnappningar och brott mot mänskliga rättigheter och terror mot civila. Det är lika lätt för mig.
Men för vissa är det mycket svårare att ta ställning mot den colombianska regeringen som ansvarar för bruket av sexuellt våld mot kvinnor från militären, mördandet av människorättsaktivister och mord på fackligt aktiva. Det finns inget land i världen där det är så farligt att vara fackligt engagerad som i Colombia. 49 fackligt aktiva dödades 2010. Sedan 1986 har 2 800 mördats. Plan Colombia är ett misslyckande. USA:s närvaro är mer militär än civilt uppbyggande.
Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 4.
När det gäller Nicaragua är det svenska stödet till kvinnors rättigheter i princip borta. Vi har under lång tid stött både organisationer som har arbetat med kvinnors rättigheter och kampen för kvinnors rättigheter på ett allmänt plan i Nicaragua. Det abortförbud som beslutades där efter en mycket hård kampanj av den katolska kyrkan är ett av de värre exemplen på brott mot kvinnors mänskliga rättigheter i vår värld i dag.
Reservation 6, som jag yrkar bifall till, är en gemensam reservation från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Jag tycker att det är märkligt att inte åtminstone några av den borgerliga Alliansens företrädare ställer sig bakom den.
Också i Kina finns en syn på mänskliga rättigheter som något förhandlingsbart. Svenska företag gör mycket pengar på handel i Kina och med Kina. Därigenom har också den svenska kritiken mot bristande mänskliga rättigheter, inte minst bristande mänskliga rättigheter i arbetslivet, tystnat. Den kinesiska diktaturen är oförändrat hård. Sverige bör inte tystna om människors rättigheter i Kina i dag. Därför yrkar jag också bifall till den gemensamma reservationen 8 från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i det fallet.
Allting är dock inte negativt. Låt mig avsluta med att välkomna den utveckling vi ser i Burma, där Aung San Suu Kyi, en av världens främsta människorättskämpar som har tagit oerhört mycket stryk själv för sina ställningstaganden, nu har, åtminstone tillfälligt men förhoppningsvis också på lång sikt, fått chansen att påverka politiskt och yttra sig fritt.
Låt oss fortsätta ge allt stöd till alla de människorättskämpar som liksom Aung San Suu Kyi är beredda att ta fajten. Det är tack vare den solidariteten som vi har nått framgång när det gäller Burma i dag.