Fru talman! I dag skall vi åter diskutera en, som
jag ser det, mycket viktig fråga beträffande demokrati
och rättvisa. Jag skall börja med att citera litet grand
ur Svensk författningssamling, som riksdagen har
beslutat om och som vi som politiker enligt min upp-
fattning bör följa.
I regeringsformen 1 kap. 2 § står det:
"Den offentliga makten skall utövas med respekt
för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kultu-
rella välfärd skall vara grundläggande mål för den
offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det
allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och ut-
bildning samt att verka för social omsorg och trygghet
och för en god levnadsmiljö.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer
blir vägledande inom samhällets alla områden. Det
allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rät-
tigheter samt värna den enskildes privatliv och famil-
jeliv.
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möj-
lighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv bör främjas."
Fru talman! Frågan om de historiska arrendena
och friköpen är för de berörda befolkningsgrupperna
mer en medborgarrättslig angelägenhet och en sam-
hällsfråga än en arrendefråga. I århundraden har be-
folkningen med de historiska arrendena varit bestulen
rätten att äga sin jord. Den har tvingats att i flera
hundra år, sedan 1700-talet, verka såsom arrendatorer
av mark som har kommit till egendom genom insatser
i stora krig ute i Europa. Vissa personer har kommit
hem efter s.k. framgångsrika krigsinsatser, oftast i det
bakre ledet och därigenom också överlevt desamma,
och fått åtnjuta stora markytor och därmed också
tillgänglighet till materiella världen som har tillfallit
enbart de personer som har gjort denna insats. För att
se till att den fysiska verksamheten på jord- och
skogsbruken fungerar har man arrenderat ut marken
till olika arrendegårdar. På de stora gårdarna har det
ofta varit flera hundra stycken, exempelvis i Västsve-
rige och nere i Skåne.
Trots detta har arrendatorerna ännu icke fått rätten
att friköpa de gårdar de i generationer sett till att
sköta. Under den senare tiden har i ökad utsträckning
också förekommit indragning av åkermark, även med
välutrustade ekonomibyggnader, till storgodsen från
arrendeställen. Syftet är uppenbarligen att kunna
åtnjuta de bidrag som EU nu lämnar till jordbruken.
Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl
folkmajoriteten som dess företrädare i Sveriges riks-
dag torde också stå utom allt tvivel. Under hela detta
sekel har frågan om friköp aktualiserats ett otal gång-
er. Bara sedan 1976 har ett drygt 20-tal motioner från
fem olika partier väckts i Sveriges riksdag med yrkan
om rätten till friköp. Den 30 november 1989 minns
jag mycket väl att jag här i riksdagen hade möjlighet
att få en majoritet - t.o.m. en stor majoritet - bakom
vårt agerande för att införa friköpsrätt. Den dagen
tyckte jag var en glad och tillfredsställande dag. Trots
det beslutet, och kanske beroende på regimskiftet
efter 1991 års val, står vi i samma situation i dag, dvs.
det finns ingen möjlighet att ha rätt till friköp.
Sedan dess har riksdagen vid fyra tillfällen med
knappa majoriteter avstyrkt ett antal motioner. I maj
1995 avslog riksdagen motioner om friköp av histo-
riska arrenden. Efter det har utvecklingen för den
berörda jordbruksbefolkningen under godsen tagit en
ny och något oroväckande vändning. Samtidigt som
godsägarna framhärdar med att slå vakt om de otids-
enliga federala systemen öppnar kyrkan och Domän-
verket i allt större utsträckning möjligheterna till
friköp.
Troligen övertygade om att friköpsfrågan en gång
för alla avförts från den politiska dagordningen, och
övertygade om möjligheten att påverka genom demo-
kratiska beslut i Sveriges riksdag har jordbruksägarna
på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. Så har skett
på Trolle-Ljungby i Skåne och i Blekinge. Höjningar-
na har uppgått till uppemot 50 %. Detta gör givetvis
att det är utomordentligt svårt att kunna bedriva en
vettig arrendejordbrukspolitik.
Vi som har agerat i frågan, och jag som socialde-
mokratisk riksdagsledamot i lagutskottet, ser en möj-
lighet att lösningen på problemet skulle kunna vara att
regeringen får riksdagens uppdrag att snabbutreda hur
många arrendatorer som har ett reellt intresse av att få
friköpa gårdarna. Utredningen skulle sedan kunna
ligga till grund för en särlösning innebärande en yt-
terligare begränsning, i förhållande till tidigare lag-
förslag, av den krets av arrendatorer som begär laglig
rätt att friköpa historiska arrenden.
Fru talman! Det finns också en annan intressant
situation. Helt nyligen behandlade riksdagen energi-
politiken. Enligt lagstiftningens begränsade friköpsrätt
vad gäller den delen kan vi konstatera, och i samman-
hanget erinra om, att den nyligen beslutade lagen om
kärnkraftens avveckling, som innebär att regeringen
får besluta att rätten att driva kärnkraftsreaktorer skall
upphöra, inte ansetts strida mot regeringsformen eller
mot Europakonventionens egendomsskydd. Mot den
bakgrunden konstaterar jag att det finns all anledning
att lägga samma aspekt på arrendatorernas intresse av
att få friköpa sina arrendegårdar.
Med denna beskrivning hoppas jag att riksdagen
därmed också bifaller reservation 1 beträffande histo-
riska arrenden. Därmed möjliggör vi att en historia
som vi inte bör komma ihåg går i graven, och att den
demokratiska processen därmed utvecklas i såväl de
här yrkesgrupperna som för historiska arrenden och
för övrigt i Sverige.