Fru talman! Det är i dag nästan exakt ett år sedan
vi senast behandlade frågan om historiska arrenden.
Riksdagen avslog då motionen, liksom den gjorde
våren 1995 då riksdagen behandlade regeringens
proposition om investeringar i arrendejordbruket.
Det riksdagsbeslutet innebar en förstärkning av ar-
rendatorernas ställning, bl.a. ett generellt skydd för
jordbruksarrendatorernas investeringar. I november
1995 förstärktes arrendatorernas rättigheter ytterligare
när det gäller skador på byggnader och ansvaret för
skador som är förorsakade av vilt.
Således har reglerna för att stärka arrendatorernas
rättigheter förstärkts i flera etapper. De har sedan
länge besittningsskydd, dvs. rätt till tvångsförlängning
när avtalstiden har löpt ut. De har också förköpsrätt,
dvs. en rätt att köpa arrendestället framför andra spe-
kulanter i en situation där jordägaren vill sälja sin
egendom.
Därutöver har de arrendatorer som sitter på s.k.
historiska arrenden sedan 1979 ett speciellt starkt
skydd mot s.k. självinträde från jordägarens sida.
Numera kommer ju frivilliga uppgörelser till stånd
i många fall. Bl.a. har ordföranden för Willands ar-
rendatorsförening, som uppvaktade utskottet i den här
frågan, fått friköpa sitt arrendeställe. Vid uppvakt-
ningen uttryckte han också sin förvåning över att det
än en gång hade lagts fram en motion, men han fram-
förde givetvis också att han stödde denna.
Utskottet har samma inställning till kraven i mo-
tionen i frågan om lagstiftning när det gäller friköp av
historiska arrenden som det hade 1995 och 1997. En
friköpslag skulle strida mot regeringsformens 2 kap.