Fru talman! Precis som Bengt Kronblad redogjor-
de för har frågan om historiska arrenden varit föremål
för riksdagens behandling under en följd av år. Under
mina dryga tre och ett halvt år i riksdagen är det nu
tredje gången ämnet berörs.
Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens
proposition om investeringar i arrendejordbruket. Den
gången ledde beslutet till ett starkare skydd för lan-
dets arrendatorer, och det var bra. Men tyvärr avslogs
de motioner som innehöll krav på lagstadgad rätt för
landets arrendatorer att friköpa historiska arrenden.
Två år senare behandlades ett par motioner med
likartade krav. Inte heller den gången vann förslaget
riksdagens gillande.
Under de snart två och ett halvt år som har gått
sedan de nya reglerna trädde i kraft har i en del fall
frivilliga uppgörelser träffats mellan jordägare och
arrendatorer. Det är väldigt positivt, tycker jag. Men
fortfarande finns det arrendatorer som förvägras möj-
ligheten att äga den jord de brukar och äga de hus de
bor i. Dessa arrendatorer har under flera generationer
satsat blod, svett och pengar på sina arrendeställen
medan mervärdet har tillfallit godsägarna.
Jag tycker att den motion som ligger till grund för
det här betänkandet, och som är undertecknad av
Bengt Silfverstrand m.fl., innehåller en mycket mått-
lig begäran. Bengt Kronblad har ju redogjort för vad
den begäran går ut på. Men utskottsmajoriteten anser
att det förhållandet att det numera förekommer frivil-
liga uppgörelser och att antalet historiska arrenden
minskat talar mot införandet av en friköpslag. Jag
delar inte den uppfattningen. Det handlar om att rätta
till historiska misstag som går så långt tillbaka som
till 1700-talet då Sverige inte hade någon lagstiftning-
en om äganderätt till jord.
Fru talman! Ett annat argument som utskottsma-
joriteten anför är att en sådan lagstiftning skulle strida
mot regeringsformens egendomsskydd. Jag delar inte
den uppfattningen heller. I tidigare debatter har jag
redogjort för Europadomstolens tolkning av fallet
James m.fl. i Storbritannien. Jag är säker på att min-
nesgoda lyssnare känner till det fallet. Jag skall alltså
inte upprepa det.
Nytt är däremot, precis som Kronblad var inne på,
att en majoritet av ledamöterna i den här kammaren
inte ansett att stängningen av en kärnkraftsreaktor i
Barsebäck strider mot regeringsformens och Europa-
konventionens egendomsskydd. Här är i alla fall mo-
derater och folkpartister konsekventa, och det erkän-
nandet tycker jag att de skall ha. Därmed yrkar jag
bifall till reservationen.