Fru talman! Jag vill först göra ett konstaterande
när det gäller Rune Persson från Willands arrenda-
torsförening, som nämndes här. Jag talade själv med
honom i över en timme efter det att han hade uppvak-
tat lagutskottet, och det verkade inte på något sätt som
om han var förvånad över motionen - snarare tvärt-
om. Han tyckte att det var en väldigt angelägen mo-
tion som borde bifallas av riksdagen.
Anita Persson talar om att det finns ett allmänt in-
tresse för en friköpsrätt vad gäller historiska arrenden.
Jag tror inte att det finns ett allmänt intresse av att ha
kvar ett slags modern variant av livegna torpare. Jag
tror, som jag tidigare sade i mitt anförande, att skulle
man fråga svenska folket skulle en majoritet ge fri-
köpsrätt när det gäller de historiska arrendena.
Det sägs att det skulle vara ett fåtal som berörs av
denna friköpsrätt. Det låter som om det skulle vara
fem, tio stycken. Jag har personligen talat med fem,
tio stycken som är personligen berörda, och jag tror
inte att alla dessa har hört av sig. Man vill också kon-
trollera exakt hur många det är som berörs. Det är en
fråga som vi inte har något konkret svar på i dag. Men
i princip är det viktiga inte hur många som berörs. Det
kan vara 5, det kan vara 100, det kan vara 10 000.
Antalet skall inte vara det viktiga, utan det är princi-
pen som skall vara det viktiga.
Jag vill också tillägga att EU:s jordbrukspolitik,
med bidrag som inte alltid är motiverade, gör att jord-
ägarna i dag tyvärr har ett mindre intresse av att fri-
köpa arrendena. Vad gäller äganderätten utgörs en
stor del av värdet av arrendena av de investeringar
och det arbete som har gjorts av arrendatorerna. Det
är detta som är en stor del av värdet av arrendena, inte
själva marken. Den har brukats under en lång tid av
arrendatorerna. Jag skulle snarare vilja säga att det
kan vara ett brott mot äganderätten att de som egent-
ligen är ägare inte kan få köpa marken.