Fru talman! Först vill jag yrka bifall till hemställan
i betänkandet.
Jag hade inte från början anmält mig till debatten.
Jag har vid två tidigare tillfällen då frågan debatterats
varit med. Men under diskussionens gång har jag känt
att det är viktigt att få klarlägga en del saker som jag
tycker har blivit felaktigt belysta.
Jag har varit arrendator i nära 30 år och tycker att
det är viktigt att framhålla följande. Att vara arrenda-
tor är ett frivilligt åtagande. Vi vet från början att vi
inte äger den mark vi brukar. Senare har vi fått en
möjlighet att köpa marken.
Det är viktigt att veta att regler, lagar och förord-
ningar klart har gynnat arrendatorns ställning gente-
mot jordägaren genom de förändringar som gjorts.
Här har beskrivits hur arrendatorer har behandlats
långt tillbaka i tiden. Det försvarar jag definitivt inte.
Men vi lever nu i 1998, och det är viktigt att vi utgår
från den situation som råder i dag.
I dag har arrendatorn en helt annan ställning och
ett helt annat skydd när han gör investeringar i sitt
arrendejordbruk. Jordägaren är skyldig att lösa ut
arrendatorn om han skall frånträda sitt arrende. Det är
en trygghet för den som brukar marken.
Här har varit många påståenden. Jag kanske inte
bemöter dem i turordning. Men en sak som har på-
ståtts är att oskäligt arrende tas ut. Jag känner inte till
hur det är på olika ställen i landet. Men om det tas ut
för högt arrende så har arrendatorn möjlighet att gå
till en arrendenämnd och få avgiften prövad. Ingen
kan, om inte arrendatorn går med på det, ta ut en
oskälig avgift. Man utgår från den avkastning marken
ger, övrig byggnation osv. på arrendestället när nivån
på avgiften bestäms.
Det är mycket mark i Sverige som arrenderas.
Nästan 40 % av jordbruksmarken utgörs av arrenden.
Där ingår ofta sidoarrenden och annat. Det är viktigt
att det finns brukare på den jordbruksmark som finns.
Jag tycker att debatten blivit felaktig. Det handlar
om många olika jordägare. Det är inte bara fidei-
kommisser och storgods. Svenska kyrkan och Do-
mänverket äger mark. Det är många som har donerat
mark till universitet Om det nu stiftas en lag, kan även
dessa gårdar på sikt bli historiska. Det skall även
finnas en trygghet för den som äger sin mark, dvs. att
om man vill arrendera ut den så måste man kunna få
äga den ändå.
Liknande gäller vid hyra av bostad. Om jag hyr en
bostad som överlåtits mellan generationer, skall jag
då ha rätt att kräva att få köpa den? Om jag går in i ett
hyres- eller arrendeavtal, vet jag från början vad jag
har gett mig in på. Det finns jordbruk att köpa för den
som vill äga sin mark.
Det är viktigt att det finns trygghet. Jag menar att
tryggheten finns med den lagstiftning som nu gäller.
Det är beklagligt när det inte går att komma till
frivilliga uppgörelser när jordägare vill avyttra sin
mark och arrendator vill ta över. Det är inte något jag
försvarar. Det är också beklagligt när det blir kärvt
mellan jordägare och arrendatorer. Alla mår ju bättre
om man kan samarbeta.