Herr talman! Jag tycker att det är bra att Kaj Lars-
son och jag är överens om att det gäller att verka
internationellt. En ensidigt svensk lösning kan inte
lösa laxproblemet.
Jag förstår att Kaj Larsson är bitter och besviken
över att detta förslag drogs tillbaka. Han har lagt ned
mycket energi och satsat mycket prestige på det. I den
ena intervjun efter den andra har vi läst i tidningarna
att ingenting nu kunde stoppa den allmänna fiske-
vårdsavgiften. Kaj Larsson säger att vissa partier
piskade upp stämningen, och att detta orsakade det
hela. Jag tror att det kanske är att något överskatta
partiarbetarnas möjligheter att påverka den stora opi-
nionen.
I själva verket fanns det - om jag inte minns allde-
les fel - 21 motioner med anledning av denna propo-
sition från riksdagens samtliga partier. I ett stort antal
av dessa motioner yrkades avslag på propositionen,
däribland i motioner från Kaj Larssons eget parti, i
vilka det alltså yrkades avslag på partiets egen pro-
position.
Om jag fortfarande minns rätt ville varken Väns-
terpartiet eller Miljöpartiet godkänna fiskevårdsavgif-
ten i den form som den föreslogs. Kaj Larsson bör
nog gå till det egna partiet i stället och analysera frå-
gan där. Han kommer att finna att det fanns ett icke
obetydligt motstånd även bland det egna partiets
medlemmar.
Kaj Larsson säger att vi inte har lämnat några al-
ternativa förslag. Det har vi visst! Vi har pekat på att
de fungerande fiskevårdsområdena säljer fiskekort för
ca 200-250 miljoner kronor per år enligt Per Wram-
ners utredning. Detta är pengar som i stort sett går
tillbaka till fiskevården. Vi har pekat på möjligheterna
att utvidga fiskevårdsområdesbildandet till att också
gälla Östersjökusten och de stora sjöarna. På det sättet
kan vi få en naturlig finansiering av fiskevården, så
som den fungerar inom de nu befintliga fiskevårdsom-
rådena.