Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 2.
I början av december hade jag en interpellations-
debatt med jordbruksministern om den här frågan.
Många efterlyser någon sorts sanning om hur man
skall göra för att vara säker på att klara den viltrepro-
ducerande laxen. Egentligen kan man säga att det nu
börjar finnas en sådan sanning.
Det är nämligen så att det internationella havs-
forskningsrådets rådgivande organ, ACFM, som be-
står av biologiskt kunniga människor, menar att förut-
sättningen för att man skall kunna klara den naturre-
producerande laxen i dag är ett totalt fiskeförbud i
södra Östersjön.
Vi har alltså ett uttalande från dem som har fack-
kunskaper om hur vi skall agera för att klara den vilt-
reproducerande laxen. Om man inte vill ta till sig den
kunskapen anser man att Sverige skall fortsätta att
fiska. Vill man ta till sig kunskapen är det logiskt att
säga att Sverige skall upphöra med fiske i södra Ös-
tersjön för att den viltreproducerande laxen skall klara
sig.
Vi i Miljöpartiet anser ofta att Sverige skall gå fö-
re. Vi menar att det inte kan vara etiskt riktigt att säga
att så länge det finns någon som inte lyssnar på tydli-
ga signaler skall man inte bry sig om signalerna. Vi
borde snarare säga tvärtom. Vi lyssnar i alla fall på de
forskare som klart har tagit ställning för att förutsätt-
ningen för att rädda den naturreproducerande laxen i
Östersjön är att upphöra med fisket. Sverige måste gå
före, och Sverige måste visa att vi anser att den enda
möjligheten är att göra som de som har studerat detta
mycket länge säger.
I Warszawakommissionen har Sverige agerat
kraftfullt för att vi skall minska kvoterna, men vi har
inte nått fram dit vi har sagt. Sist ville Sverige ha en
kvot på 250 000 laxar. Det blev 450 000. Om vi hade
fått en kvot på 250 000 laxar hade de svenska fiskarna
fått ungefär 70 000 laxar. Med den kvot på 450 000
som blev fiskar vi upp 124 000. Man kan i alla fall i
anständighetens namn kräva att Sverige skall halvera
den nationella kvoten på eget bevåg och följa det vi
själva ansåg att vi skulle fått igenom i förhandlingar-
na.
Vi i Miljöpartiet anser att om vi har skrivit under
konventionen om biologisk mångfald måste det ha
betydelse när vi sedan skall omsätta den i praktisk
verklighet. Menar vi allvar med att den naturreprodu-
cerande laxen skall ha en chans i Östersjön är proble-
met nu så akut att det enda som kan hjälpa är ett stopp
för fisket i Östersjön. Man räknar med att ungefär
10 % av laxen är naturreproducerande. Det innebär att
av den kvot på 124 000 som Sverige har är ungefär
12 500 naturreproducerande. Det kan vara den mängd
som det står och faller med. Det kan vara den mängd
som gör att de naturreproducerande laxarna försvin-
ner. Faktum är att ACFM säger att om vi fortsätter att
fiska kan detta gå mycket fort. Den naturreproduce-
rande laxen kan vara borta inom ett år. Då har vi
ingen biologisk mångfald kvar att diskutera. Då är det
för sent.
Vi kan skriva på hur många konventioner om den
biologiska mångfalden som helst, men om vi inte
fattar riktiga beslut när en art är så akut hotad som
den naturreproducerande laxen vill jag påstå att en
sådan politik absolut inte är trovärdig. Här har Sverige
en chans att bli trovärdig när det gäller de konventio-
ner vi har skrivit på om biologisk mångfald. Den
politik vi har i dag när det gäller den naturreproduce-
rande laxen ger inte laxen de förutsättningar som
krävs för att den skall finnas kvar i framtiden.
Jag förutsätter att den här diskussionen inte är slut
i och med detta, utan att den kommer att tas upp igen.
Vi i Miljöpartiet kommer definitivt att fortsätta att
driva på så att Sverige lever upp till de konventioner
om biologisk mångfald som vi har skrivit under och
tar konsekvenserna av dessa konventioner i den prak-
tiska politiken. När det gäller laxen gör vi inte det.
Jag yrkar bifall till reservation 2.