Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i
dag har sin bakgrund i att det fanns en proposition
från regeringen med ett förslag om att det skulle infö-
ras en fiskevårdsavgift. Samtidigt med den proposi-
tionen kom också en redogörelse för laxproblemen i
Östersjön.
Låt mig först säga några ord om fiskevårdsavgif-
ten. Jag tycker naturligtvis att det är tråkigt att rege-
ringen drog tillbaka den. Bakgrunden till det var ju det
motstånd som partierna här i riksdagen, såväl Modera-
ta samlingspartiet som Centern och Folkpartiet, visade
mot förslaget. Detta piskade upp en stämning ute
bland vissa människor som gjorde att detta blev allde-
les fel. Informationen ut till den allmänhet som skulle
dra nytta av detta blev alldeles felaktig.
Varför skulle vi då ha en fiskevårdsavgift? Upp-
rinnelsen till detta var att prisregleringskassan, som
har finansierat stora delar av utsättningen av fisk, har
upphört i och med EES-avtalet. Därmed har den fi-
nansieringskällan försvunnit. Vi vet också att det
statsfinansiella läget inte är så bra. Då kan det inte
vara rimligt att tänka sig stora bidrag från statskassan
till att finansiera fiskevårdsavgiften. Detta var tankar-
na bakom att det var naturligt att de som fiskar är med
och finansierar. Samtidig var dessa människor positivt
inställda. Både Sportfiskarna och yrkesfiskarna var
positivt inställda till att detta skulle införas.
Då gick moderaterna ut och kallade det för mört-
skatt. Det var ju ingen skatt utan en avgift precis som
man har i de andra nordiska länderna. Vi hämtade det
här förslaget från Danmark. I dag finns det ingen i
Danmark som vill riva upp det danska beslutet, vad
jag har hört. Man har använt det här systemet i två år,
och det fungerar bra. Man hade problem i inkörnings-
skedet, men nu är man fullt belåten med det. Det
fungerar bra.
Vad skulle då en avgift användas till, och vad är
fiskevård?
För det första är det utsättningar. Fiskeriverket har
räknat ut, och lämnat fram ett förslag, att det behövs
65 miljoner kronor till fiskevården i Sverige per år.
Utsättningar av fisk kostar ungefär 20 miljoner kro-
nor. Under hela den debatt som vi har haft om den här
fiskevårdsavgiften, eller om vi skall använda det mo-
derata språket med mörtskatt, har ni inte någon gång
pekat på hur detta skall finansieras. Ni har bara varit
kritiskt inställda. Ni har inte en enda gång i debatter
sagt att ni finansierar detta så och så i stället.
Nu äventyrar vi hela fiskevården. Visserligen är
det en bra och positiv skrivning i betänkandet, men vi
vet också att det är osäkert när det gäller statsbudge-
ten. Vi har skrivit att vi förväntar oss detta, men hur
mycket som skall komma är inte uppbundet. Än så
länge har inte regeringen redovisat någonting.
Men det finns andra saker som är viktiga i fiske-
vården. Det är biotopvården. Det är att göra fiskevä-
gar. Bildandet av fiskevårdsområden, som Carl G
Nilsson var inne på, är också viktigt. Det finns an-
sökningar hos Fiskeriverket som har legat sedan 1990,
men som det inte finns pengar till. Jag tror att det för
hälften av de vattendrag man räknar med har bildats
fiskevårdsområden, den andra hälften behöver bildas.
Fisketillsynen är t.ex. också en viktig bit i fiske-
vården. Jag var på västkusten och pratade med yrkes-
fiskarna. De hade också hört talas om en fiskevårds-
avgift och tyckte att den var dum. Nu har jag förklarat
innebörden, för i deras resonemang fanns samtidigt en
begäran: Ni måste från riksdagens sida se till att vi får
en bättre tillsyn, så att bestämmelser och lagar ni
stiftar kan efterlevas. Man tänkte då på fritidsfiskare.
Jag sade att det var det som var tanken med att
skärpa eller förbättra fisketillsynen. Tankarna var
också att det här skulle ske på frivillig grund. Men det
behövs en utbildning och en stimulans för att männi-
skor skall kunna delta i fisketillsynen.
Nu är vi där. Det blir inget förslag. Man drog till-
baka det. Och vi står inför det faktum att vi måste
tänka oss en annan finansieringskälla. Då är frågan
naturligtvis vilken, och den enda tänkbara som jag
kan se är via statsbudgeten. Men när vi kommer dit-
hän hoppas jag att ni är beredda på att vi måste ta de
här pengarna från något annat håll. Om de tas från
Jordbruksdepartementets budget får ni kanske vara
beredda på att vi får stryka någonting annat inom det
område som vi behandlar för att kunna finansiera
detta.
Herr talman! Det var litet grand om fiskevårdsav-
giften.
Laxproblematiken, som betänkandet i och för sig
handlar om, kommer vi, som Gudrun Lindvall sade,
säkert tillbaka till. Men jag vill ta upp något som har
nämnts här i debatten av både Gudrun Lindvall och
Carl G Nilsson.
Bakgrunden är, som helt riktigt har sagts, laxsjuk-
domen M 74. Den har bidragit till en stor dödlighet,
och det är också den som har orsakat den kraftiga
åderlåtningen av den naturreproducerande laxen.
Men vi har från svensk sida ändå ingenting att
skämmas över, tycker jag, för vi har aktivt försökt att
påverka i Warszawakommissionen, som bestämmer
kvoterna på uttaget i Östersjön. 1991 och 1992 var det
en kvot i ton som, om man räknar om den, uppgick till
ungefär 800 000 laxar. Uttaget för 1996 är 450 000
laxar. Det har krympts. Det var inte 250 000 som
Gudrun Lindvall sade, utan vårt krav var 300 000
laxar. Utgångsläget var att vi hade 600 000 laxar och
skulle halvera det uttaget till 300 000, och det har vi
hållit fast vid.
Men om Gudrun Lindvall hade suttit med, som jag
har gjort, och diskuterat detta hade kanske Gudrun
Lindvall insett att det inte är så enkelt att komma
överens med de andra länderna. Jag delar den upp-
fattning som har framförts här, att Sverige inte ensi-
digt kan gå före och stoppa allt laxfiske.
Jag tror att det bästa sättet nu är att samarbeta med
Finland, och det samarbetet har inletts. Ministrarna
har träffats, den finska och den svenska jordbruksmi-
nistern har diskuterat det här. Arbetet har startat på
tjänstemannaplanet, och efter vad jag har hört är man
från Finlands sida beredd att sänka sina krav på utta-
get i Östersjön.
Kommer Sverige och Finland överens är detta
oerhört viktigt i EU, för det är EU som förhandlar för
oss i Warszawakommissionen. Är vi överens tror jag
att det har väldigt stor betydelse. Därför är samarbetet
med Finland oerhört viktigt.
När det gäller den beståndsvårdande delen är det
Fiskeriverket som har ansvaret. När Maggi Mikaels-
son kritiserar fiskestoppet i älvarna i de norra länen är
detta felaktigt. Det är på ungefär samma sätt som när
vi diskuterar andra saker här i riksdagens kammare,
t.ex. försvaret: Lägg inte ned mitt regemente! Ni får
lägga ned alla andra. Det är ungefär samma sak här:
Stoppa inte fisket i älven hemma hos mig! Men ni får
stoppa det i hela Östersjön och i alla andra älvar.
Det går inte att resonera så. Det var en fullständigt
enig styrelse i Fiskeriverket som fattade det här beslu-
tet. Det rådde enighet med sportfiskarna. Det rådde
enighet med yrkesfiskarna. Det tycker jag är långt
kommet, så överens har vi inte varit tidigare.
Vidare har Warszawakommissionen rekommende-
rat, som det står i betänkandet: "att fiskemyndigheter-
na i medlemsländerna utfärdar ett moratorium för
fiske i älvar och älvmynningar med naturreproduce-
rande laxbestånd."
Med andra ord tror jag att det bästa sättet att för-
bättra för den naturreproducerande laxen är att fortsät-
ta med den argumenteringen, men utöva ett större
tryck i Warszawakommissionen samtidigt som vi
inleder och har ett bra samarbete med Finland. Till-
sammans skall vi nog kunna göra det bra för laxen.