Herr talman! Det ankommer på mig som alliansens andre företrädare här att skrapa upp några av spillrorna som har lämnats kvar i debatten. Det betänkande som vi hanterar handlar om museer. Det handlar om samlingar av vikt och om minnets avenyer som vi kan flanera längsmed. Debattens små smulor som är överlämnade till mig handlar egentligen om två frågor, som delvis också har berörts av Torbjörn Björlund i en frågeställning.
Det första är det särskilda yttrandet om kirunasvenskar och frågan om varför man har detta begrepp. Jag tycker att det är en intressant frågeställning som lyfts fram i det särskilda yttrande från Vänsterpartiet. Vad jag förstår av det särskilda yttrandet tycker man att det är ett felaktigt begrepp att prata om kirunasvenskar.
Herr talman! Jag tycker att det egentligen är värre än så. Det felaktiga begreppet kan man möjligtvis lämna därhän. Det fruktansvärda är det öde som drabbade de så kallade kirunasvenskarna, eller vad vi nu vill kalla dem. Det var människor som av ideologisk nit, ibland genom lock och pock och delvis tubbade, sökte sig till Sovjetunionen därför att de trodde att de skulle hitta ett ideologiskt lyckorike. De trodde att de skulle hitta framtiden.
De hittade död och förintelse. Många av dem kom aldrig hem. Många av dem blev sovjetiska medborgare. Några av dem kom hem och har i efterhand kunnat vittna både om vad de hoppades och trodde på och vad de fick uppleva.
Är det då fel att tala om kirunasvenskar? Nej, jag tycker inte det. Det har blivit ett etablerat begrepp. Många av dem kom från Norrbotten. Den historiska forskningen har visat att just det kommunistiska partiet i Norrbotten såvitt jag kan förstå var särskilt verksamt i att på olika sätt göra reklam för att söka sig till Sovjetunionen. Om man nu ska fundera på och skriva ett särskilt yttrande om kirunasvenskar tycker jag därför att det inte är begreppet som sådant som borde få den stora uppmärksamheten, utan ödet som drabbade kirunasvenskarna.
Herr talman! I slutet av 1990-talet uppmärksammades i Sverige att förvånansvärt många skolelever saknade kunskaper om Förintelsen och nazismens brott. Förvånansvärt många ungdomar visste inte vad Förintelsen var. Av den anledningen fattade många kloka politiker i den här riksdagen ett beslut. Jag kan säga "kloka", herr talman, av det skälet att jag på inget sätt var en del av den riksdagen då. Jag kan se kolleger som var aktiva här från olika partier över blockgränserna eftersom de oroades över det faktum att vi i Sverige hade en ungdomsgeneration som inte kände till Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten.
Jag delar Cecilia Wikströms åsikt om att Göran Persson har gjort en storartad insats för det här landet, både inom och utom Sverige, när det gäller att fästa en internationell uppmärksamhet på Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Det skedde i slutet av 90-talet i bred överensstämmelse över parti- och blockgränser.
Nu, i mitten av 2000-talet, har Forum för levande historia fått ett tilläggsdirektiv att inte bara fokusera på Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten utan också på kommunismens brott mot mänskligheten. Då, herr talman, kommer en diskussion om huruvida vi har en statligt sanktionerad historiesyn.
Herr talman! Jag tycker att om de debattörerna, oavsett om de finns i eller utanför kammaren, skulle ha trovärdighet i sina argument om att det finns en statlig dikterad historiesyn borde de ha hävt upp sin stämma i slutet av 90-talet. Det var ju då den stora diskussionen kom. Då fanns det en genuin oro över att svenska skolelever saknade kunskap om Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Det som nu sker är bara en logisk fortsättning på det arbetet.
Jag har full respekt för att man kan föra resonemang om statlig historieskrivning. Jag har full respekt för att man utifrån ett akademiskt perspektiv kan föra resonemang om detta. Men om man ska vara trovärdig tycker jag att man borde ha framfört precis de argument som framfördes i gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter även i slutet av 90-talet när vi hade den stora debatten om behovet av att upplysa om Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten.
Herr talman! Vad jag också har förstått av Torbjörn Björlunds inlägg är att han i likhet med mig, mina kolleger från alliansen och även Socialdemokraterna tycker att det är viktigt att kommunismens brott mot mänskligheten uppmärksammas. Sedan är han orolig för att det kan finnas en statligt dikterad historiesyn. Då måste jag få returnera frågan till Torbjörn Björlund: Om det är viktigt att upplysa om kommunismens brott mot mänskligheten och det här inte är rätt sätt, vilket är då rätt sätt?
Herr talman! Jag vill med de här små påpekandena, de här små ihopsamlade smulorna från ett bord där vi bjudits på en debatt om museerna, yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Cecilia Wikström i Uppsala (fp) och Dan Kihlström (kd).