Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag självfallet står bakom samtliga reservationer i betänkandet men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 2.
Miljöpartiet anser att museiansvaret för HBT-kulturen måste tydliggöras och att Nordiska museet bör få ett samordningsansvar för det.
Sedan vill jag använda min tid i det här anförandet till att främst argumentera för reservation 2 som jag yrkade bifall till. Den handlar om kvinnomuseum.
Behovet av kvinnomuseum, alternativt en resursenhet för genusfrågor, har diskuterats väldigt länge. Det åligger redan nu de statliga museerna att beakta könsperspektivet i alla delar av sin verksamhet. Dessvärre är kvinnors villkor och historia fortfarande dåligt belysta på dagens museer. Ett problem som en inventering av museianställdas utbildning visar är att ämnet genusvetenskap är relativt nytt inom universitetsvärlden. Därför saknar många museitjänstemän som varit yrkesverksamma en längre tid dessa ämnen. Det innebär i praktiken att det är svårt att applicera ett genusperspektiv på museal verksamhet.
I sammanhanget är det viktigt att betona att genusperspektivet inte automatiskt förs in genom att man lyfter fram kvinnor ur historien eller lägger till föremål med anknytning till kvinnors liv eller arbete. I stället krävs det att museerna också problematiserar maktrelationen mellan könen och mer aktivt tar till sig kunskaper från genusvetenskaplig forskning.
Den dåvarande regeringen poängterade i propositionen
Kulturpolitik
, 1996/97:3, det ansvar kultursektorn har för att belysa köns- och jämställdhetsperspektiv. Bevarandet av kulturarvet ska vara representativt och rättvist, men så ser det inte ut inom museisektorn. Det manliga kulturarvet och den manliga konsten har oftast varit normerande på museerna medan kvinnors, ungdomars och barns historia varit underrepresenterade.
De allmänna målen för kulturpolitiken brukar kallas kulturarvets demografiska funktion och innebär att alla människor har rätt att få sitt kulturarv bevarat och tillgängliggjort. Detta budskap uttrycks årligen i de statliga institutionernas regleringsbrev men utan att ge tillräckliga resultat. Därför tillsatte den dåvarande kulturministern 2001 en arbetsgrupp vars huvuduppdrag var att utreda och ta fram förslag på åtgärder för hur genusperspektivet kan få ett större genomslag i våra museer. Dessutom skulle arbetsgruppen Genus på museer undersöka möjligheterna för etablerande av en resursenhet. Utredningen blev klar 2006, och sedan dess har inga initiativ tagits från regeringen.
Miljöpartiet menar att det är viktigt att arbeta för att föra in genusperspektiv på de nuvarande museerna så att det fortsätter och stärks, men det behövs också ett kvinnomuseum för en långsiktighet samt för status och legitimitet i museivärlden.
En farhåga som nämns i samband med ett kvinnomuseum är att det skulle bli ett alibi för de andra museerna att slippa könsperspektivet i sin verksamhet. Den oron har visat sig obefogad i fallet Kvindemuseet i Århus, som i stället har fungerat som ett resurscentrum och en inspiratör.
Ett kvinnomuseum skulle fungera som en resursbank och ett externt stöd åt museerna för att de utifrån genusvetenskaplig kunskap ska kunna granska och problematisera den egna verksamheten, men den skulle även fungera som pådrivare i genusfrågor och förmedla kontakter och forskning. Kvindemuseet i Danmark har funnits i 25 år. Kvinnors historia kan inte vara något som ska belysas i ett tillfälligt projekt.
Därför frågar jag nu representanterna för den borgerliga regering som sitter vid makten nu om man ändå inte kan inse att det behövs en sådan här institution som har det uppdraget.
Visst finns det kvinnoskildringar i utställningsform, men gemensamt är att berättelserna, oavsett om de handlar om starka eller svaga kvinnor, blir ett slags komplement till den historia som traditionellt har framställts. Vi måste förstå historien för att förstå vår dag - ja. Vår kunskap om kvinnors historia är dålig. Den historia vi läser ser mannen som norm, och det är nödvändigt att visa mäns och kvinnors relation till varandra, inte bara kvinnan eller bara mannen. Kvinnors frånvaro i historien osynliggör dem båda. De dolda budskapen om kvinnorna är vältaliga på våra museer, och kvinnors liv och erfarenheter är underkommunicerade.
Jag har bott i Katrineholm i mer än 25 år. Först på senare år har staden börjat uppmärksamma den stora kvinnogärning som skedde på Fogelstad, Kvinnliga medborgarskolan. Många katrineholmare har nog inte insett hur betydelsefull den verksamheten var. Nu drivs ett litet museum av ideella krafter för att lyfta fram historien om Fogelstad, men när Sörmlands museum också gjorde en utställning, som nu är permanent, fick katrineholmarna upp ögonen. Att det så länge har varit okänt för de flesta katrineholmare visar att det har funnits ett behov av att känna till historien och pekat på behovet av kvinnomuseer.
Nu finns det en färdig utredning som Arbetets museum har gjort kring kvinnomuseum. Det behövs ett kvinnomuseum för långsiktighet och legitimitet i museivärlden, och jag hoppas verkligen att ni kan tänka om där.