Fru talman! Jag blandar mig in i debatten av två
skäl. Först och främst har jag verkat hela mitt
yrkesverksamma liv inom shipping- och offshore-
verksamhet, och jag har naturligtvis en hel del
synpunkter. Dessutom har jag väckt en motion --
som jag för säkerhets skull har upprepat från förra
året med några smärre ändringar. Bakgrunden är
att jag tycker att vi borde lyfta blicken när vi talar
om något så internationellt som sjöfart.
I debatten har frågor behandlats som inriktar sig
nationellt på svensk sjöfart, visserligen med ett
vidgat europeiskt perspektiv. Jag tycker att man
skall höja blicken. Sjöfart är internationellt. Det
berör alla människor på jorden på ett likvärdigt
sätt.
Den motion jag har väckt gäller global
sjöfartspolitik. Motionen utgår från att man skall
handla på sikt. Jag är medveten om att det
verkligen är fråga om på sikt. När något skall göras
överstatligt, i detta fall inom FN:s regi, kommer det
att ta lång tid. Det kan ta 20--30 år innan något
genomförs. Men man måste börja någonstans och
någon gång.
Jag skrev som en helt vanlig medborgare i början
av 70-talet ett brev till dåvarande
generalsekreteraren U Thant och framförde
synpunkter på hur problemet kunde lösas. Jag fick
ett otroligt fint brev från generalsekreteraren. Han
höll med om att detta var något som man borde gå
vidare med. Han upplyste mig om något som jag
inte visste då, nämligen att det enbart är regeringar
som kan ta upp frågor i FN. Han rekommenderade
mig att ta kontakt med den svenska regeringen --
vilket jag senare gjorde. Det var den dåvarande
Fälldinregeringen. Jag fick ett brev från
statsrådsberedningen där det framgick att ärendet
hade överlämnats till Utrikesdepartementet. Det
var det sista jag hörde i den frågan. Ärendet
hamnade väl i någon ''file''. Detta hände för nära
20 år sedan. Man hade alltså kunnat göra något.
Då kommer vi till utskottets behandling av dessa
frågor. Av betänkandet framgår följande:
''Utskottet angav därvid ett flertal rättsliga
svårigheter som talade mot ett sådant register.'' Jag
kan inte förstå vad det är för rättsliga svårigheter
för Sverige som nation att lägga fram ett förslag i
denna riktning i Förenta nationerna. Jag undrar om
utskottet över huvud taget har läst motionen -- i
vanlig ordning förmodligen bara hemställan.
Utskottet har absolut inte förstått innebörden av
motionen.
Om ett register inrättas i FN:s regi och drivs igenom
långsiktigt, skulle vi kunna göra oss fria från först
och främst alla likkistor som flyter omkring på
världshaven. Vi skulle få enhetliga säkerhetsregler
för hela världen. Vi skulle få enhetliga
bemanningsregler. Vi skulle få enhetliga
ekonomiska villkor. Det skulle endast vara
respektive nations skicklighet i att bedriva
affärsverksamhet som skulle vara avgörande.
Jag kan inte förstå att ett land som Sverige med en
hög teknologisk standard och nivå på säkerheten,
och som verkligen försöker sköta sina fartyg på rätt
sätt, inte skulle vara intresserad av att lyfta den
övriga världens sjöfart upp till ungefär samma nivå.
Det är konstigt att utskottet behandlar frågan på
det sätt man gör. Det här är visserligen en enskild
motion, och jag är väl medveten om vad som
traditionellt händer med en sådan. Jag skulle ändå
vilja höra utskottsledamöternas kommentarer till
behandlingen av frågan och hur de ser på den över
huvud taget. Jag har nämligen svårt att inse att det
inte ligger i nationens intresse att göra den insatsen
att lägga fram ett förslag för FN som på sikt skulle
kunna medverka till att förbättra säkerheten i
sjöfarten världen runt. Sverige skulle samtidigt
kunna få ett ännu bättre läge och slippa konkurrera
med underbetalda besättningar och fartyg som har
låg kapitalkostnad. Villkoren för sjöfarten allmänt
sett skulle kunna bli likvärdiga.
En annan sak som inte har behandlats är
stuverimonopolet. Jag ställde tidigare en fråga om
det till ansvarigt statsråd. Har utskottet för avsikt
att göra någonting avseende stuverimonopolet?
Det är en enkel fråga i sammanhanget.
Hugo Bergdahl efterlyste i sitt anförande
långsiktiga lösningar. I min motion finns vad jag
kallar för långsiktiga lösningar. Vad jag däremot
inte riktigt förstod i Hugo Bergdahls anförande var
att Redareföreningen inte skulle ha gjort särskilt
mycket för svensk sjöfartsnäring, för att utforma
den på rätt sätt. Enligt min erfarenhet är det snarast
så att regering och riksdag uppställer sådana
förutsättningar att Redareföreningen inte kan göra
det som den, kanske med en mera förnuftig
affärspolitik, borde kunna göra.
Fru talman! Jag stannar där, och jag hoppas att jag
får några kommentarer från utskottets ledamöter.