Fru talman! Det är roligt att sjöfarten har
intresserat så många som sju talare. Jag tror att det
är första gången -- i alla fall sedan jag kom med i
utskottet -- som så många har varit intresserade av
att tala om sjöfartspolitiken.
I dag har det mer eller mindre gjorts en
tillbakablick på historiska beslut. Det har talats om
1988 års trafikpolitiska beslut. Jag skall faktiskt
citera ur den motion som jag har väckt i samband
med sjöfartspolitiken; den går faktiskt tillbaka
ända till 1980:
''Riksdagen fastställde år 1980 inom ramen för ett
sjöfartspolitiskt program vissa allmänna riktlinjer
för sjöfartspolitiken. Programmet sägs bl.a. ha som
mål att skapa förutsättningar för att landets
utrikeshandel skall kunna bedrivas på ett effektivt
sätt till lägsta kostnad för samhället. Det sägs också
skapa förutsättningar för att man skall kunna trygga
landets transportförsörjning i politiska och
ekonomiska krissituationer.
Nu har det gått många år sedan programmet antogs
av riksdagen. På praktiskt taget alla områden där
programmet uttryckt målsättningar kan man
konstatera en kraftig försämring av situationen för
den svenska handelsflottan.''
Fru talman! Om 1988 års trafikpolitiska beslut
skriver man i utskottsbetänkande på s. 21 bl.a.:
''1988 års trafikpolitiska beslut innebar emellertid
ett fastslående av principen att staten inte skall
ingripa i företagens val av transportlösningar inom
ramen för en samhällsekonomiskt grundad
prissättning av trafiken. Kundernas krav måste
inom den ramen få styras av de fördelar som olika
transportalternativ kan erbjuda. Utskottet är inte
berett att förorda en omprövning av nämnda beslut
och avstyrker därför samtliga nu aktuella
motionsyrkanden.''
Detta är egentligen motsägelsefullt. Samhället har
ett övergripande ansvar för
kommunikationssektorn. Det har bl.a. företrädare
för de borgerliga partierna uttryckt tidigare i dag.
Men i det här fallet gäller det inte. Statens
satsningar på järnvägar och vägar är också ett led i
att styra politiken framdeles. Men i fråga om
sjöfarten gäller det inte. Det är ett märkligt synsätt.
Håkan Strömberg nämnde att sjöfarten borde ingå
i en helhetssyn över de olika transportslagen. Då
skall man också ge förutsättningar för dess
verksamhet.
Jag kan berömma regeringen för att det nu äntligen
har satsats 400 miljoner kronor på sjöfarten. På så
sätt har regeringen sett till att det finns
förutsättningar för att driva sjöfarten under ett helt
verksamhetsår. Då slipper man den ryckighet som
har varit. Näringen har inte vetat vilka spelregler
som har gällt.
Det skall bli intressant att höra talesmännen från
trafikutskottet. Det finns olika uppfattningar. Vissa
ledamöter i trafikutskottet säger alltid att bidrag är
av ondo. Nu ger vi bidrag till sjöfarten. Om inte
detta bidragssystem fanns för sjöfarten skulle den
svenska handelsflottan inte se ut som den gör i dag.
Jag tror att samtliga andra riksdagspartier är
överens om att en samordning av trafikslagen, där
sjöfarten ingår, på sikt måste fortsätta i den
riktningen att det ger samordningsvinster.
Något som också är positivt, som det skrivs om i
betänkandet på s. 18, är att det tillsätts en
parlamentariskt sammansatt utredning för att man
skall komma vidare med detta.
Det är något nytt att man från utskottets sida
försöker se över vad som gagnar sjöfartspolitiken
och att man på lång sikt kanske också ser till att
närsjötrafiken kommer i ett annat läge. Som jag ser
det har kust- och närsjötrafiken missgynnats till
förmån för andra trafikslag. En samordning av de
tre trafikslagen -- järnväg, väg och sjöfart -- skulle
kunna bidra till en positiv utveckling för detta land.
I Europa kommer man med all sannolikhet att öka
sjöfarten på den tunga lastbilstrafikens bekostnad.
Om vi inte är med på det tror jag att vi kommer på
efterkälken. Därför är det bra om man kan få till
stånd en utredning.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till min
meningsyttring avseende mom. 19. Jag står
dessutom bakom meningsyttringen när det gäller
de övriga tre momenten.