Herr talman! Budgetdebatter har en obehaglig tendens att bli fullständigt obegripliga. En representant för en del av det politiska livet kommer med en statistik, och så kommer plötsligt motståndaren fram, och det blir en helt annan statistik. Och så sitter vi och tragglar siffror hit och dit. Och jag kan svära på att en vanlig väljare, som inte har suttit och räknat, inte har läst och inte har vänt och vridit på alla siffror inte begriper ett dugg!
Jag hoppas att vi i den här delen av debatten slipper den här mycket tråkiga och för politiken destruktiva sifferakrobatiken. Det är inte meningen att vi här ska bevisa för varandra att vi har gått aritmetisk-statistisk överkurs och att vi kan vända och vrida på siffrorna. Meningen är att samla uppmärksamheten på våra tankar om utbildning, på våra önskningar och på våra drömmar. Det är mycket bättre om vi diskuterar detta.
Men eftersom det är en budgetdebatt måste man också säga att en budget faktiskt är någonting annat än bara en lek med siffror. En budget är en planering, med fötterna på jorden - om människorna är ärliga. Det är en planering av en viss utveckling.
Då ska jag räkna fram på detta sätt, och sedan kommer säkert andra att säga emot mig, men det får falla tillbaka på dem då. Jag tror inte att väljarna, om de följer den här debatten, kommer att bli väldigt förtjusta i de här piruetterna med siffror.
Alltså: Vad är det som utmärker vår, Folkpartiets, budget när det gäller skolan och en del av de andra sektorerna inom utbildningssystemet? Precis som redan har sagts i den första delen av debatten kan man nämligen inte begripa gymnasiet om man inte vet vad som händer i grundskolan, grundskolan är starkt beroende av förskolan, och universitet och högskola är också beroende av hela kedjan av kunskapsutveckling.
Hur ser då vår budget ut? Jag lämnar i stort högskolan och universiteten, för statsrådet Pagrotsky har redan haft sin debatt.
Jo, vår ledande tanke är kvalitet. Vi satsar på fortbildning av obehöriga lärare och utbildning av speciallärare - det är ett nytt anslag - med 1 miljard. Vi satsar på en nationell skolinspektion - 200 miljoner. Vi satsar på försöksverksamhet med lärlingsutbildningar - 50 miljoner. Vi satsar på kvalitetsförstärkning i allmänna förskolan - 200 miljoner. Vi satsar på bidrag till kvalificerad yrkesutbildning - 500 miljoner. Och vi satsar på utländska akademiker - nu rör det sig om en sektor som är mig väldigt kär - 70 miljoner. Vi satsar på kvalitet över hela linjen.
Visst finns det också minus i vår budget. Och varför förekommer den här otrevliga lilla krusidullen, minus? Jo, därför att vi inte tror på vissa andra satsningar.
Det är så att det finns en mycket klar och tydlig skillnad mellan oss och den röda delen av den politiska skalan. De tror på kvantitet. Man öser ut pengar, och så börjar man räkna: Så och så många har gått vuxenutbildningen! Men man tittar inte på detta: Vad har effekten blivit av den där stora satsningen? Nu har man gjort det i Kunskapslyftet, och sedan har de hittat på det här med rekryteringsbidraget, och sedan har de hittat på mycket annat. Och sedan kommer Riksrevisionen och säger att det inte går att se effekten och att det inte går i dag att se vad som har hänt med alla dessa människor som har gått i utbildning av dessa, ganska så stora pengar.
Då avstår vi från det här, för det finns ingen anledning att satsa på den där stora masskampanjen som är så osäker och som inte har förbättrat situationen på något sätt för till exempel den stora grupp som kallas unga utanför. Det är alltså unga människor, mellan 16 och 25, och det är en före detta socialdemokratisk partisekreterare som har tittat på den här gruppen och sett att den innehåller människor som inte är sjuka, inte arbetar, inte studerar - inte någonting. Deras situation har inte blivit ett dugg bättre med hjälp av de här massiva, men enbart kvantitativa, satsningarna på utbildning.
Man kan ta upp samma problem när man diskuterar personalförstärkningarna i skolan. Också där har man konstaterat att det är väldigt svårt att se hur de här pengarna har använts. Där har vi mycket speciella kritiska synpunkter. Vi vill inte att så många obehöriga lärare ska gå in i skolverksamheten med hjälp av dessa personalförstärkningspengar. Vi vill att de här pengarna ska användas på bättre sätt, och kvaliteten i skolarbetet ska höjas.
Nu ska jag stanna här. Man kan gå vidare så här och diskutera kvalitet och kvantitet över hela skalan.
Jag måste be alla mina kamrater här om ursäkt, men det har blivit så att jag inte kan fortsätta sitta här, men det finns mycket duktiga folkpartister som kommer att föra denna debatt vidare. Tack!