Herr talman! Jag ska gå ännu ett steg längre än Ana Maria Narti och inte nämna nästan några siffror alls. I stället ska jag ta upp några frågor som vi kristdemokrater tycker är speciellt viktiga.
I sitt inledningsanförande vid s-kongressen tidigare i höst medgav Göran Persson att det finns stora problem i våra skolor. Inte ens han har kunnat blunda för de utvärderingar som gjorts på både nationell och internationell nivå och som visar att Sverige på område efter område halkar efter.
Skolans kärnuppdrag, att ge eleverna kunskap, normer och värderingar, uppfylls långt ifrån alltid. Det är den socialdemokratiska skolpolitiken som lett fram till den situationen. Jag tycker att det är beundransvärt att lärare och skolledare klarar sin uppgift så pass bra som de gör trots den brist på stöd i form av regler och lagar och den brist på engagemang som de möter från de ansvariga politikernas sida.
Skolpolitiken är i skriande behov av förändring, men regeringen tycks ha drabbats av total handlingsförlamning. Ta behandlingen av skollagen som exempel. Ända sedan Skollagskommittén tillsattes 1999 har de som arbetar i skolan i praktiken tvingats leva med den osäkerhet som det innebär att inte veta vad som gäller. Sex år är en jättelång tid. Varje vår har de fått veta att i höst kommer det ett förslag, och varje höst har de fått veta att i vår kommer det ett förslag. Men det har inte kommit, och nu tvivlar jag starkt på att regeringen kommer att kunna presentera en ny skollag före valet. Det kanske är lika bra, när det nu gått så lång tid. Då får en ny regering möjlighet att starta med att göra det.
Om vi ska komma till rätta med de problem som finns i många skolor måste lärarna få de befogenheter de behöver för att skapa en trygg skolmiljö för varenda elev. I dag riskerar lärarna att få en reprimand av Skolverket, eller till och med bli dömda, om de tvingas att ta i för att kunna skilja elever åt eller för att hindra någon från att skada sig själv eller någon annan. Det har lett till att många hellre tittar bort än ingriper. Det är förödande för klimatet i skolan.
En förutsättning för den kunskapsskola som alla säger sig vilja ha är att lärarna tillåts vara auktoriteter som skapar struktur och ordning i vardagen. Värdegrunden är inte förhandlingsbar, och en fast hand och ett varmt hjärta kan man mycket väl kombinera.
Föräldrarna är också nyckelpersoner för en förändring i skolan. Hem och skola måste dra åt samma håll, och därför vill vi kristdemokrater införa ett ansvarskontrakt mellan elever, föräldrar och lärare, där vars och ens uppgifter och ansvar preciseras för att eleverna ska nå både kunskapsmässiga och sociala mål.
De individuella utvecklingsplaner som införs efter nyår är ett steg på den vägen, men det blir ändå en halvmesyr eftersom de resultat som eleven uppnått inte får dokumenteras skriftligt. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur man kan gå vidare i utvecklingen utan att veta utgångsläget. Den modell för individuella utvecklingsplaner och ansvarskontrakt som vi föreslår skulle kunna ersätta flera andra dokument som skolans personal i dag tyngs av. På så sätt skulle vi komma bort från det ständiga blankettifyllandet som upptar alltmer tid i skolan.
Det krävs också åtgärder som skapar en attraktiv lärandemiljö. Det är inte lätt att bedriva undervisning och motivera elever som tvingas arbeta med kladdiga och trasiga böcker eller urgamla datorer. Därför vill vi göra en rejäl satsning på nya läromedel. Och nu ska jag nämna ett par siffror. Vi har i vår budget anslagit 200 miljoner kronor eller 200 kr per elev under tre år för det ändamålet.
Vi vill dessutom satsa resurser på skolans fysiska miljö, för trots att skolan är vår största arbetsplats tvingas elever och lärare alltför ofta arbeta i en miljö som varken uppmuntrar till kreativitet eller ansvarstagande. Nedslitna och ostädade lokaler visar vilket lågt värde det omgivande samhället sätter på den verksamhet som pågår i huset. När elever själva får peka ut vad som är sämst i skolan handlar det nästan alltid om äckliga och ofräscha toaletter. Det är ju inte klokt att det får se ut så!
Det är hög tid att göra en inventering av alla skolor i hela landet och låta den följas upp av en långsiktig upprustningsplan. Inventeringen kan förslagsvis göras av Boverket, och vi menar att staten sedan via ett stimulansbidrag ska ge kommunerna förutsättningar att inom en femårsperiod rusta upp sina skolor.
Sveriges lärare är värda det stöd som en tydligt utformad skolpolitik kan ge i deras många gånger tuffa vardag och en arbetsmiljö som är värdig deras viktiga yrke. För eleverna är bara det bästa gott nog. Socialdemokraterna och deras stödpartier har inte kunnat ge dem det, och därför ser jag fram emot att allianspartierna får göra det efter valet nästa år.
Herr talman! Regeringens hantering av multihandikappade barn och barn med grav språkstörning är ett förskräckande bevis på hur ideologisk fartblindhet kan drabba enskilda människor. Tanken att alla barn, oavsett förutsättningar, ska integreras i samma skola är i grunden god. Men det goda har i det här fallet blivit det bästas fiende. Många barn som har grava funktionshinder eller språkstörningar behöver och mår bäst av att gå i en skola där lärarna är specialister och där fler barn med samma problem och förutsättningar finns.
Ekeskolan och Hällsboskolan, som Socialdemokraterna lade ned för några år sedan, var just sådana skolor. Förtvivlade föräldrar kämpade mot nedläggningen och fick till slut regeringen att backa en liten bit. Eleverna skulle i fortsättningen kunna få något som kallades visstidsutbildning vid skolorna men med ständig omprövning av besluten. Nu har det visat sig att den ansvariga myndigheten inte ger information om den möjligheten, och de få som trots allt söker får nästan alltid avslag. Det är en händelse som ser ut som en tanke att skolorna på det sättet ska svältas ut när de nu inte kunde läggas ned i ett slag. Det är faktiskt hjärtskärande att höra de berörda barnens och deras föräldrars vädjanden om en förändring. Vad har Ibrahim Baylan att säga till dem?
Det vore väl inte för mycket begärt att ha kvar två statliga specialskolor för den lilla grupp barn som är i så stort behov av dem. Kristdemokraterna har också satsat pengar i budgeten för att återskapa och behålla Ekeskolan och Hällsboskolan.
Herr talman! Förskolan har kommit i blickpunkten igen genom den så kallade dagisdebatten som den här gången startades av författaren och feministen Nina Björk. Hon beskrev i en krönika den vånda hon som mamma känner över att behöva lämna ifrån sig sitt lilla barn, och på ett närmast kristdemokratiskt sätt efterlyste hon en diskussion om det system som alla föräldrar måste anpassa sig efter i dag. Tidigare i år presenterade socialdemokraten Per Kågeson en bok på samma tema. Listan kan vid det här laget göras ganska lång på de samhällsdebattörer som ifrågasätter det stelbenta system som Socialdemokraterna skapat och efterlyser lite mer sans och vett i debatten. Det är klart att Kristdemokraterna gillar att höra det. Konstigt vore det annars.
När vi talar om föräldrarnas roll för barnens utveckling och pläderar för ett mer flexibelt system beskrivs vi ofta som förskolehatare och anklagas för att ge föräldrar dåligt samvete. Men vi vill inte stänga en enda förskola. Vi vill i stället komplettera förskolorna med fler, inte färre, öppna förskolor - och med familjedaghem.
Och ja, vi vill ge föräldrarna möjlighet att själva ta hand om barnen lite längre. Det är stor skillnad på att lämna en ettåring, som inte förstår att mamma eller pappa kommer tillbaka, och att lämna en tre-fyraåring som det går att prata med och som dessutom har behov av kompisar på ett helt annat sätt än ettåringen. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att det håller på att slås in bräckor i deras fundamentalistiska förskolepolitik.
I en tredjedel av Sveriges kommuner finns nu det så kallade föräldraupproret som kräver att föräldrarna ska få någon form av ersättning för att kunna ta hand om sina egna barn, på hel- eller deltid, lite längre. Släpp föräldrarna fria, Lena Hallengren, så kommer både de och barnen att må mycket bättre! Det är också det enda sättet att komma till rätta med de stora barngrupperna i förskolan.
Socialdemokraternas tydligaste vallöfte 2002 var att höja kvaliteten i förskolan, och jag tror att det var avgörande för att ni slapp lämna ifrån er regeringsmakten. Föräldrarna gillade att höra att barngrupperna skulle minska drastiskt och 6 000 nya förskollärare och barnskötare anställas.
Men hur har det gått? Den som hade en tvååring vid valet har nu en femåring som snart ska lämna förskolan. För det barnet har troligtvis ingenting förändrats. Och det är fortfarande inte ovanligt med grupper på långt över 20 barn. Är det någon som inbillar sig att det med sådana förutsättningar kan bli en verksamhet med tillräckligt hög kvalitet, där varje barn hinner bli sett och uppmärksammat utifrån sina egna behov varje dag?
Föräldrar och utsliten personal får inte luras att tro på löften från Socialdemokraterna om mindre grupper och mer personal en gång till. Det behövs en ny politik där föräldrarna får större handlingsutrymme, och genom att de väljer att ta hand om sina barn lite längre kan också förskolans kvalitet öka genom att särskilt småbarnsgrupperna då minskar i storlek. Varför motarbeta ett upplägg som gör alla till vinnare, Lena Hallengren?
Kristdemokraternas budgetförslag har röstats ned av vänsterkartellen här i kammaren. Därför har vi ett särskilt yttrande där vi sammanfattar vår politik.