Fru talman! Sången får vänta tills vi har ajournerat oss för juluppehåll, eller hur?
Jag vill i stället börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 4 och 7.
Jag vill till samtliga talmän, till samtliga ledamöter och hela den fantastiska kanslipersonal som vi har både i finansutskottet och i riksdagen som helhet önska en riktigt god jul, en vilsam sådan, så att vi återsamlas fulla av energi.
Vi har precis bara för någon timme sedan fått Konjunkturinstitutets senaste bedömning av svensk ekonomi. Det är ett mycket allvarligt läge som vi är inne i. Konjunkturinstitutet bedömer att arbetslösheten kommer att nå 9 procent 2010, skyhögt över de siffror som gällde när de borgerliga partierna tog över regeringsmakten hösten 2006. Konjunkturinstitutet varnar för att arbetslösheten blir ännu högre om regeringens passiva politik ligger fast.
Bedömningen från Konjunkturinstitutet är att jobben blir närmare 150 000 färre. Det är lika många färre som det antal jobben ökade med det sista året Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten, oktober 2005-oktober 2006, en ökning av sysselsättningen på 153 000 personer. Nu sjunker det i snabb takt.
Konjunkturinstitutet bedömer också att bnp nästa år minskar med 0,9 procent. Vi har inte haft en sådan utveckling av ekonomin, ett sådant bnp-fall, sedan 1993 - en period i svensk ekonomi som många av oss minns som en mycket svår utveckling för Sverige.
Dessutom säger Konjunkturinstitutet att socialbidragen ökar. Socialstyrelsen bedömer att socialbidragen det senaste året har ökat i 65 procent av landets kommuner. Vi har under debatten på förmiddagen fått höra att socialbidragen inte ökar. Jag är ledsen, men socialbidragen ökar. Arbetslinjen från Moderaterna och de övriga borgerliga partierna har alltmer utvecklats till en socialbidragslinje.
Konjunkturinstitutet säger också mycket tydligt att det måste komma ett tillskott till kommunernas ekonomi. Annars går de in i en period av uppsägningar. Vi har under förmiddagen fått höra att ett extra tillskott till kommunernas ekonomi bara skulle vara ett incitament för kommunerna att slösa med resurser. Nu ska det effektiviseras. Det finns det sannerligen förutsättningar för om man ska titta på de prognoser som nu ser ut att komma för kommunerna, nämligen behovet av att säga upp personal.
Samtidigt bedömer Konjunkturinstitutet att vi går mot mycket stora underskott i offentliga finanser, 2 ½ procent 2010. Många förutspår ännu större underskott än så. Det är sannerligen en scenförändring vi har gått igenom de senaste två åren.
Jag måste säga att jag är än mer övertygad om att den styråra i svensk ekonomisk politik som socialdemokratin har stått för, som vi har skapat, nämligen överskottsmålen, att i goda tider skapa stora överskott i offentliga finanser för att kunna klara dåliga tider, är en styråra med högsta relevans också i framtiden.
Den borgerliga regeringen ärvde mycket stora offentliga överskott. Då kommer det som är det svåra när man får regeringsmakten i en fantastisk högkonjunktur, när vinden blåser i ryggen, jobben växer i antal och överskotten är stora. Då börjar pengarna bränna i fickan på regeringen och majoriteten. Man genomför mycket stora skattesänkningar, över 80 miljarder i skattesänkningar i mycket snabb takt under de år när högkonjunkturen var som allra hetast. Man lyssnade inte på Riksbanken som sade: Lugna ned er! Går ni vidare med den här politiken under högkonjunkturen stiger inflationen, räntorna stiger. Nu skulle man minsann sätta sprätt på överskotten.
Tänk om de resurserna hade funnits till förfogande när vi nu går mot mycket stora underskott i offentliga finanser. Man förmådde inte att hantera högkonjunkturen. De som hade det bäst ställt fick fantastiskt stora skattesänkningar. Den tiondel i Sverige som har det bäst ställt fick i kronor och ören mer än 60 procent av hushållen i Sverige. Det var en fest som pågick under två år men som nu närmar sig sitt slut.
Två av tre företag, enligt Svenskt Näringslivs företagspanel, planerar att minska antalet anställda under de kommande sex månaderna. Under de senaste höstmånaderna, fram till nu, har 50 000 personer varslats om uppsägning. När man lyssnade på de borgerliga företrädarna på förmiddagen lät det som om jobben kommer. Det är som en skiva som har hakat upp sig. Arbetslösheten minskar, jobben kommer, utanförskapet minskar - men så ser det ju inte längre ut.
Det var högkonjunkturen som blåste in från 2005, 2006, 2007 och halva 2008, men nu ser utvecklingen helt annorlunda ut. Antalet arbetslösa är nu högre än när den borgerliga regeringen tillträdde. Det är 25 000 fler arbetslösa i november 2008 än november 2006. Ungdomsarbetslösheten överstiger nu 20 procent.
Jag hade glädjen att få lyssna på finansminister Anders Borg för nästan exakt två år sedan. På väg till stallet med mina döttrar fick jag inte lyssna på P 1 utan fick skruva in en av reklamradiokanalerna. Där intervjuades den alldeles färske finansministern. De undrade nu när jobben kom så snabbt i september och oktober om det var finansministerns förtjänst. Finansministern mumlade och ville inte riktigt svara. De låg på och frågade om det kunde vara så att jobben som hade kommit nu under de senaste månaderna var den borgerliga regeringens förtjänst. Nej, det var nog den socialdemokratiska regeringens förtjänst. Men när skulle de jobb komma som skulle vara finansministerns förtjänst, den ekonomiska politik som han bedriver? Ja, det skulle ta ett tag förstås. Men när? Pressad kom svaret att det skulle ta ett par år. Två år. Då skulle det börja verka.
Man måste nästan vara ledarskribent på Svenska Dagbladets ledarsida för att känna att de jobb som kom var den borgerliga regeringens förtjänst. Det var de som skrev en fantastisk ledarkrönika som handlade om att till och med de jobb som kom det sista året under den socialdemokratiska regeringen var den borgerliga regeringens förtjänst. Varför det? Jo, för den pura förväntningen om en borgerlig regeringen gjorde att antalet sysselsatta ökade med 153 000 året innan den borgerliga regeringen tillträdde. Lyssnar man på den borgerliga majoriteten i kammaren skulle man tro att samtliga vikarierar på Svenska Dagbladets ledarsida.
Två saker är oerhört viktiga nu. Det är höstens lärdom som verkligen står på sin spets. Den ena är att finanskrisen måste hävas. Det är en internationell kris med rötter i den amerikanska bolånekrisen som vi varnade för under ett och ett halvt års tid men som konsekvent viftades bort av finansministern och den borgerliga majoriteten. Det var en allvarlig kris, och den har svept in över hela världen.
Den andra saken är att det också måste vidtas åtgärder på hemmaplan. Vi tog tre dagar på oss för att fatta beslut om garantiprogram för 1 500 miljarder kronor. Nu har snart nio veckor gått och ingenting har hänt. Regeringen har lagt fram ett garantiprogram som är uppenbart felkonstruerat. Det innebär att om banker går med får de högre upplåningsräntor än om de står utanför.
Vi begärde redan i diskussionerna med regeringen innan propositionen kom att detta bör göras obligatoriskt och på ett sådant sätt att det blir attraktivt att vara med. Annars kommer detta inte att fungera. Vi fick försäkringar om att detta var väl förankrat i bankerna och att alla skulle vara med. Något obligatorium var inte nödvändigt.
Nu är det dags att överväga en generell bankgaranti. Det här kan inte fortgå. Majoriteten måste förstå att det vi går igenom nu är ett stålbad för små och medelstora företag. De stora företagen vänder hem eftersom de inte får krediter internationellt. De söker krediterna i Sverige. Det innebär att de små och medelstora företagen trängs ut av bankerna. Det ska vara en generell bankgaranti och kapitalinjektioner till bankerna så att de kan möta den ökande kreditefterfrågan. Annars fortsätter konkursvågen som nu börjar välla in.
Jag tycker inte efter nio veckor att regeringen har skött finanskrisen bra. Det var ett samarbete som resulterade i en mycket snabb hantering i riksdagen med mycket breda mandat för regeringen att agera, och sedan nio veckor av passivitet.
Det andra som är lärdomen från dessa två år är haveriet för regeringens jobbpolitik. Vad är själva kungslinjen i majoritetens jobbpolitik? Jo, det handlar om arbetslöshetsförsäkringen. Det är den som ska göras så dålig och omfatta så få så att de sänker sina lönekrav och därmed kommer i sysselsättning. Ni formulerar det som er arbetslinje.
Vad har nu effekterna av denna a-kassepolitik som skulle skapa många nya jobb blivit? Ni har raserat den viktigaste försäkringen i ett modernt samhälle. En halv miljon har på två år lämnat försäkringen. Av dem som nu är arbetslösa är det en tredjedel som saknar arbetslöshetsförsäkring. I bästa fall får de leva på 7 000 kronor i månaden brutto i garantibelopp. Det har finansministern sagt är väl anpassat för att man ska klara sig. Det är en hård politik mot människor som jobbat ett helt yrkesliv och kastas ut i arbetslöshet.
Arbetslöshetsförsäkringen är nu så dålig att man kan få kanske hälften av sin lön i a-kassa, om man har rätt till a-kassa. Det är en otrygghetschock ni har sänt genom Sverige som bidrar till att försämra konjunkturläget. Det är den sämsta möjliga konjunkturpolitiken att möta denna djupa recession med att ha knuffat undan en halv miljon människor ur försäkringen och erbjuda dem i bästa fall 7 000 i månaden. Alternativet är socialbidraget. Det innebär dessutom - och det har TCO påpekat tydligt - att kommunernas ekonomi försämras ännu mer eftersom kostnaderna för socialbidragen ökar. TCO bedömer att detta kan innebära socialbidragskostnader och övriga kostnader för kommunerna på 2 miljarder kronor.
Låt mig vända mig till majoriteten i kammaren och konstatera att det ni har gjort med arbetslöshetsförsäkringen är det största politiska misslyckandet i modern politisk historia i Sverige. Ansvaret för att människor står utan skydd när vi går in i en recession vilar mycket tungt på er.
(Applåder)
Under högkonjunkturen har ni berömt er för att det var den borgerliga regeringens förtjänst att jobben kom till. Det gick inte många veckor förrän Maud Olofsson och resten av statsråden och majoriteten i kammaren berättade om att vartenda jobb var regeringens förtjänst. Nu när arbetslösheten ökar, utanförskapet ökar och socialbidragen växer är budskapet från regeringen att man inte kan göra någonting åt det. Vilken trovärdighet har man med den typen av politisk hållning?
Ni har fört en utbildningsfientlig politik under högkonjunkturen och inte erbjudit arbetslösa möjligheter till utbildning. Det har varit Amspolitik. Min bedömning är att ni kommer att tvingas återkomma med Amspolitik.
Småföretagarna kläms åt rejält med höjda arbetsgivaravgifter.
Ni lade i våras fram en vårproposition kliniskt ren på insatser för att möta det som Arbetsförmedlingen då sade, nämligen att arbetslösheten stiger till hösten.
Ni lade fram en budget i september där tyngdpunkten låg på stora, breda och generella skattesänkningar. Samma politik återigen, trots att ni då hade mycket tydlig kunskap om att Sverige var på väg in i en lågkonjunktur - som KI sade i somras.
När jobbkrisen har fördjupats under hösten har det varit en bedövande passivitet från regeringen med reellt funktionella åtgärder för att möta arbetslöshetskrisen. Pressade kom ett magert paket från en motvillig regering för några veckor sedan. Konjunkturinstitutet sade också mycket tydligt att det inte räcker.
Regeringens egen rådgivare professor Lars Calmfors har sagt att det för med sig större risker att vara så passiv som regeringen är nu än att göra för mycket. Vad händer när man är så passiv inför arbetslöshetskrisen? Jo, fler blir arbetslösa. Offentliga finansers underskott ökar ytterligare, och ni riskerar att hamna i ett läge där ni inte kan hantera den offentliga ekonomin 2009 och 2010.
I dag säger Konjunkturinstitutet att det behövs ytterligare stimulanser på 15 miljarder 2009 och 50 miljarder 2010 för att inte råka illa ut på arbetsmarknaden framöver.
Vi har lagt fram ett förslag till stimulansprogram som bland annat handlar om att se till att stärka byggverksamheten i Sverige. Vi går in i ett dödläge på byggarbetsmarknaden. Det behövs investeringsstöd för byggandet av hyresrätter. Det behövs renovering av miljonprogrammen så att arbetslösa byggjobbare kan bidra till att rusta oss väl inför den klimatkris vi är på väg in i.
Ni lyssnade till slut på förslaget om ROT-avdraget. Det är bra, men det behövs mer, till exempel investeringar i järnvägar och vägar.
Barnfamiljer, studenter och pensionärer, de hushåll som har det mest trångt, behöver stimulanser. Höj studiemedlen så att studenterna får möjlighet till lite mer konsumtion. Sänk skatten för pensionärerna, i stället för den straffbeskattning ni har infört under den här mandatperioden. Dessutom skulle bostadstillägg för pensionärerna göra att de som har det sämst ställt får lite mer att röra sig med. Barnbidragen för barnfamiljerna är ett mer effektivt instrument för att stimulera hushållen än era stora skattesänkningar för dem som tjänar bäst.
Stimulera småföretagandet. Sänk arbetsgivaravgiften för småföretag, men satsa också så att de kan gå ut på exportmarknaderna. Satsa mer på forskning och utveckling.
Utbildningsfrågan har ni bortsett från under era första två år. Det är så oerhört viktigt att ni inte låter dessa kanske ett par hundra tusen människor som kastas ut i arbetslöshet passiviseras. Det behövs breda satsningar på vuxenutbildning, möjligheter till eftergymnasial utbildning och att se till att människor får tillbaka framtidshopp och framtidstro genom breda utbildningsinsatser, inte minst för ungdomarna. Det är nu 18 000 ungdomar som ni passiviserar i det ni kallar ungdomsgarantin. Ge dem utbildning, jobb och praktik så att de inte förlorar framtidstron! Det är oerhört viktigt i ett sådant här skede.
Kommunernas ekonomi har vi diskuterat under förmiddagen, och det är uppenbart att majoriteten inte förstår vad som är på väg att hända. Sveriges Kommuner och Landsting larmar om situationen. Vi har nu på morgonen fått ytterligare information om hur Karolinska sjukhuset i detta fall ska säga upp personal. Akademiska sjukhuset i Uppsala är i samma situation liksom Sahlgrenska i Göteborg. Det krävs mycket tydliga insatser för att kommuner och landsting ska kunna behålla sin personal och inte späda på arbetslösheten i dessa svåra tider.
Vi har gett besked om att redan 2009 ge ytterligare resurser på 5 miljarder, och 5 miljarder 2010. Det ger arbetsro åt välfärdssektorn.
Men till slut hamnar ni väl återigen i ett skattesänkningsprogram, det som breda grupper av ekonomer och experter säger är icke verkningsfullt i detta läge. Gör inte det! Förstå att stimulanser måste sättas in och riktas mot de områden där de ger effekt och där de ger jobb! Er jobblinje har havererat. Nu gäller det att lägga om kursen för Sveriges skull. Sverige kan bättre.
Tack och god jul!
(Applåder)