Fru talman! För den gröna rörelsen har kampen
för haven och dess arter varit en integrerad och vä-
sentlig del av kampen ända sedan rörelsens tillkomst
och under hela dess framväxt. Vi har drivit frågor om
oljeutsläpp, valjakt, säldöd, överfiske, övergödning,
skyddsvärda områden i havet, fiskemetoder, giftskan-
daler, dioxinhalter och mycket annat. Frågorna om
havens överlevnad är betydligt större än bara frågan
om fiskens överlevnad. Ofta har det här varit en kamp
där miljörörelsen och den folkliga opinionen har varit
våra enda allierade.
Som vi ser det finns inte fisken till bara för fiske-
rinäringen, utan den har sin egen rättmätiga plats i
ekosystemet och finns till också för sin egen skull.
När man jobbar politiskt med frågor händer det
någonting ibland, oftast inte förrän problemen är
akuta när det gäller de här frågorna. Men ibland får vi
något slags respons på de krav som vi ställer, och
ibland kan det också t.o.m. leda till en förändring.
Den skrivelse som huvudsakligen behandlas i det
här betänkandet är en samarbetsskrivelse av rege-
ringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi tycker att
vi har lyckats driva igenom det som vi krävde i för-
handlingarna på ett bra sätt och att skrivelsen därmed
har blivit betydligt bättre. Men det ska i samman-
hanget också poängteras att det inte är så svårt att bli
överens om en gemensam linje gentemot EU:s fiske-
ripolitik. Det handlar om övergripande synpunkter
och går inte in i detaljer om vårt eget, svenska ansvar
för fiskens fortlevnad. Dessutom har EU:s fiskeripo-
litik hittills varit så katastrofal att det mesta kan ses
som en ganska klar förbättring. Vi anser dock att den
här skrivelsen t.o.m. är bra.
Det finns särskilt en fråga som jag skulle vilja
trycka på när det gäller policyn gentemot EU:s fiske-
politik. Den har kommit lite i skymundan i debatten,
och det är också tveksamt vad EU-kommissionen
egentligen vill göra i det förslag som den har lämnat
om revidering av fiskepolitiken. Det gäller EU:s fis-
kepolitik i utvecklingsländerna.
Det är ett faktum att det finns jättetrålare som
tömmer fiskevattnen utanför Afrikas kust på fisk med
stöd av brutalt effektiva fiskemetoder och med finan-
siellt stöd ifrån EU. De som drabbas hårdast är de
tiotusentals lokala kustfiskare som får se sin inkomst
och sin mat försvinna i väg till de rika länderna i norr.
Att köpa rätten till nya fiskevatten i fattiga länder
har hittills varit en av lösningarna att ta till när fisken
börjar ta slut i våra egna vatten. Den gröna rörelsens
bestämda uppfattning är att detta hänsynslösa beteen-
de måste sluta. Det är ingen ursäkt att vi betalar
pengar till dessa länders regeringar för att få rätten att
fiska.
Samma regler för hållbarhet, ekosystemansats och
försiktighetsprincip måste gälla för fisket på vatten
även utanför EU. Dessutom måste hänsyn tas till
lokalbefolkningen. Deras rätt att få fiska för egen
försörjning måste få gå före EU:s storpolitiska ambi-
tioner att skaffa oss själva mer rikedomar.
I övrigt är det när man kommer till de nationella
frågorna som oenigheten och problemen att komma
överens börjar. De har hanterats i det här betänkandet
också, eftersom den proposition om kustfisket som
hade aviserats tidigare har skjutits upp till hösten.
Vi i Miljöpartiet har en del reservationer som
framför allt rör det nationella fisket. Vi har sju reser-
vationer och ett särskilt yttrande. Bland dessa vill jag
yrka bifall till reservation 14, som är en ganska över-
gripande reservation om inriktningen på den natio-
nella fiskepolitiken.
Det finns särskilt en fråga som har väckt en hel
del debatt de senaste månaderna. Det handlar om
torsken. Det är logiskt att just den frågan väcker
mycket debatt, för känslorna är starka för denna vår
tidigare så vanliga matfisk. Förr kunde kustborna dra
upp torsk utanför husknuten. Nu är det inte möjligt
längre. Genom överfiske har vi tillåtit oss själva att
trycka ned torskbestånden till så låga nivåer att det
endast är med avancerade trålare som det är möjligt
att få upp någon torsk över huvud taget.
Senast förra veckan kom ICES, internationella
havsforskningsrådet, med sina rekommendationer.
Krisen för torsken består: inget fiske på torsk i Katte-
gatt och kraftiga begränsningar av fisket på arter där
torsk kan bli bifångst. De biologiska grunderna för en
nollkvot på torsk i östra Östersjön består. Om alla
positiva åtgärder och intentioner som finns interna-
tionellt följs upp i aktiv handling håller man öppet för
att möjligen kunna fiska på 10 % av nuvarande kvot.
I sammanhanget kan det också vara relevant att
påpeka att ICES rekommendationer är absoluta mi-
niminivåer på vad som krävs i åtgärder för att rädda
bestånden. Om inte rekommendationerna följs finns
risk för total kollaps av de bestånd som berörs. Trots
det har länderna kring Östersjön enats om att bryta
mot rekommendationerna, och det rejält. Förra året
rekommenderades nollkvot på torsk på östra bestån-
det i Östersjön. I stället tilläts en kvot på 76 ton i hela
Östersjön, utan undantag för det östra beståndet.
Just på det östra beståndet har Sverige nästan en
fjärdedel av den totalt tilldelade kvoten. Vi är alltså i
högsta grad ansvariga för den situation som råder där.
Jag kan inte förstå hur vi ska kunna se våra barn
och barbarn i ögonen när de undrar varför torsken
inte finns kvar, eller för den delen se dagens kustbor i
ögonen när de undrar varför det inte längre finns
någon torsk kvar i deras vatten. Ska vi säga att de
andra länderna inte ville, eller att vi inte gjorde nå-
gonting för att vi trodde att det vi kunde göra var så
lite att det inte betydde något?
Min åsikt är att politiken på den här planeten inte
förändras genom att man sitter stilla i båten och följer
med strömmen. Den förändras för att någon vågar
säga ifrån. Man vågar säga: Nu är det nog! Ingen mer
utfiskning av torsken i våra hav! Vi vill inte vara en
del av den här hänsynslösa skövlingen! Det är för
våra barns och barnbarns skull och för torskens egen
skull.
Om inte ambitionen att övertyga övriga Öster-
sjöländer om behovet av att stoppa torskfisket lyckas
bör Sverige avstå från att nyttja sin tilldelade kvot på
de bestånd som inte anses tåla fiske.
Det har betydelse vad vi i Sverige gör i de här frå-
gorna. Vi har ett ansvar för vårt eget agerande. Vi ska
vara ett föregångsland på miljöområdet. Det slår vi
fast gång efter gång när vi hanterar miljöpolitik. Men
fiske är inte miljöpolitik utan snarare näringspolitik,
och därför kan det leva utanför de ekonomiska ra-
marna. Det tycks man i alla fall hittills ha trott i
många länder runt Östersjön.
För några månader sedan gjorde miljöministern
och jordbruksministern ett gemensamt uttalande. Man
sade att Sverige nu går i täten för en reformerad fis-
kepolitik baserad på försiktighetsprincipen och eko-
systemförvaltning. Vad ska man säga? Nu går Sveri-
ge i täten - ja, bättre sent än aldrig, kanske.
I går sade sig miljöministern vara beredd att om-
pröva det tidigare ganska kategoriska uttalandet från
regeringens sida att inget ensidigt svenskt stopp för
torskfisket ska införas. Det går åt rätt håll, men det
har suttit långt inne. Det är ingen idé att stoppa fisket
när fisken är utrotad. Då stoppas det ju liksom av sig
självt.
Den skrivelse som vi behandlar här visar i alla fall
på en positiv viljeinriktning inför revideringen av
EU:s gemensamma fiskeripolitik. Den har också stöd
i sin ansats av kommissionen, vilket är positivt, även
om det inte automatisk innebär några förändringar.
Jag har ytterligare en fråga som jag avslutningsvis
skulle vilja ta upp. Det handlar om hur man ska jobba
för att påverka EU:s politik på det här området. Jag
tror att det är viktigt att man för en konstruktiv och
kunskapsbaserad dialog som handlar om information
som kan påverka opinionen och politiken i länderna
runtomkring i EU.
För ca 20 år sedan bidrog Sverige till att lyfta
fram försurningsfrågan genom att inrätta ett interna-
tionellt försurningssekretariat i Göteborg. Det har
varit ett viktigt stöd för miljörörelsens arbete med
försurningsfrågor i olika länder. Viktig för försur-
ningssekretariatets framgång har varit en långsiktigt
tryggad finansiering och stora friheter för miljörörel-
sen att fastställa inriktningen på verksamheten.
Nu har några svenska miljöorganisationer med er-
farenhet av försurningssekretariatets arbete föreslagit
ett liknande sekretariat för fiskerifrågor. Det är moti-
verat bl.a. av fiskerifrågans gränsöverskridande natur.
Viktiga beslut fattas i internationella sammanhang.
Det behövs kontinuitet och kvalificerat arbete med ett
stort gränsöverskridande arbete i de här frågorna, och
det är dyrt och besvärligt för de flesta nationella mil-
jöorganisationer att göra själva.
Finansieringen av ett sådant sekretariat skulle
kunna ligga i storleksordningen 3-5 miljoner kronor
om året. Det handlar alltså om ganska lite pengar. Jag
skulle vilja vända mig till regeringen med en fråga
om man har för avsikt att bistå med de pengar som
behövs för att inrätta ett sådant sekretariat.
Nu har kommissionen lagt fram ett hyfsat radikalt
förslag för förändringar av fiskeripolitiken, och vi har
lagt fram den här skrivelsen gemensamt. Det är en bra
början. Tyvärr hyser jag personligen inte så jättestora
förhoppningar om att kommissionens förslag kommer
att gå igenom ministerrådet, men jag är av den be-
stämda uppfattningen att regeringen genom den här
skrivelsen förbinder sig att stödja kommissionens
förslag och driva det i EU.