Herr talman! Nu någonting helt annat, som man säger. Jag ska använda mina minuter till att prata om ett krav som Vänsterpartiet inte fått gehör för i år heller, får man tyvärr säga. Det gäller vår motion med förslag till nationella regler för sponsring inom sjukvården.
"Vi anser att alla - såväl företag, ideella organisationer, offentliga sektorn, som den enskilda människan - måste bry sig om och ta ansvar för vad som händer i samhället. Det viktiga är inte orden utan handlingen."
Det är inte socialutskottet som har uttryckt sig så vackert, även om man skulle kunna tro det, utan det är Svenska McDonalds som på sin webbplats förklarar varför de håller på med sjukvårdssponsring. Företag som vill verka ta ett samhällsansvar blir fler och fler. Sedan början av 90-talet har sponsringen ökat kraftigt. Utvecklingen går dessutom mot ökad sponsring av kultur och sociala områden, däribland sjukvård.
När sponsringen ökar så kraftigt på kort tid utan någon som helst reglering betyder det naturligtvis att en hel del exempel på sponsringens baksidor dyker upp. Man kan till exempel se ganska stora regionala skillnader. Stora, kända sjukhus i folktäta delar av landet drar till sig huvuddelen av sponsorpengarna.
Det finns även en problematisk koppling mellan sponsring och särskilt publika och hjärtknipande verksamheter. Det är inte många företag som har velat bygga sitt varumärke med draghjälp av psykiatrin eller äldreomsorgen. Det är ingen slump att McDonalds är intresserade av just barnsjukvård.
Det här leder förstås till en fördelning av resurser mellan sektorer inom sjukvården som inte är demokratiskt, politiskt beslutad och som inte utgår från människors behov.
Herr talman! En av de allvarligaste synpunkterna på den oreglerade sponsringen är att sjukvårdsverksamheter riskerar att göra sig ekonomiskt beroende av sponsorer trots att det finns en bred politisk enighet om vikten av en i allt väsentligt offentlig finansiering.
Låt mig ta ett exempel. I höstas kom Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen överens om riktlinjer för kontakter mellan läkemedelsindustrin och läkarkåren. Överenskommelsen innebär att landstingen ska stå för en större del av kostnaderna för läkarnas fortbildning än tidigare. Det är ett område där sponsorsummorna tidigare varit ganska betydande. Jag tycker att bara det faktum att det här avtalet blev till visar att fler och fler delar Vänsterpartiets krav på en uppstramning på det här området.
I en rundringning till landstingen som Dagens Nyheter gjorde efter det att det här avtalet undertecknats visade det sig att flera landsting inte alls hade någon beredskap för att börja finansiera de här vidareutbildningarna av läkarna själva. Man hade gjort sig beroende av läkemedelsföretagen för en sådan central uppgift. I Dagens Nyheter den 13 oktober i höstas citeras en verksamhetschef vid Karolinska Institutet som säger så här: "Jag tror inte att koncernledningen är medveten om vilka summor det handlar om. Vi kommer inte att kunna skicka så många läkare på kurs. På sikt får det naturligtvis konsekvenser för nivån på den vård vi kan ge."
Man pratar ofta om att sponsringen bara ska vara ett komplement och att den inte ska ersätta den offentliga finansieringen. Men så har det alltså inte varit i det här fallet. Det finns säkert fler exempel. Ett sådant här beroende kan i värsta fall leda till en anpassning till sponsorns intressen. Det leder garanterat till att de ekonomiska konjunkturerna påverkar näringslivets möjligheter att sponsra, vilket i sin tur leder till en ryckig och osäker finansiering. Det här uttrycker bland annat Statskontoret i sin rapport
Klara villkor för sponsring av statlig verksamhet
från 2003. Slutsatsen är naturligtvis i det här avseendet även giltig för landstingens verksamhet.
Herr talman! Riksdagens åsikt har hittills varit att frågan om att skapa ett enhetligt regelsystem för sponsorer i vården är en fråga som i första hand ska lösas av sjukvårdshuvudmännen själva. Vänsterpartiet kan inte riktigt se hur det går ihop med hälso- och sjukvårdslagens skrivningar om en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är också vår övertygelse att sjukvårdshuvudmännen själva i många fall skulle välkomna centrala riktlinjer.
I andra frågor som gäller sjukvården brukar strävan efter nationell enhetlighet vara stark. Vänsterpartiet anser att det vore naturligt för staten att även här garantera en minsta gemensamma nämnare när det gäller synen på sponsring. Man borde lägga fast en ram inom vilken sponsringen kan ske.
På andra verksamhetsområden inser man behovet. Ekonomistyrningsverket har tagit fram ett centralt vägledningsdokument i frågor om sponsring riktat till de statliga myndigheterna. På utbildningsområdet har Konsumentverket i samarbete med Skolverket och Kommunförbundet tagit fram en liknande vägledning för sponsring i skolan. Det är bra exempel som borde få en efterföljare även på hälso- och sjukvårdens område.
Herr talman! Därmed ber jag att, precis som Elina Linna, få yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 38.