Fru talman! Som framgått av förmiddagens parti-
ledardebatt är ett av socialdemokraternas värsta
misslyckanden denna valperiod den stora arbetslöshe-
ten. Välstånd har gått förlorat för enskilda människor
och för Sverige som helhet. Massarbetslösheten är ett
tecken på att Sverige har försummat den nödvändiga
förnyelsen. För att hantera dagens globala, rörliga
ekonomi duger inte det gamla industrisamhällets stela
strukturer.
Sedan några månader tillbaka skryter regeringen
med att ha knäckt krisen och återställt Sveriges eko-
nomi till dess forna styrka. Men det säger sig självt att
ekonomin inte kan friskförklaras så länge tillväxten
ligger under genomsnittet för andra länder, jobben
blir färre och medborgarnas beroende av socialbidrag
ökar. Statsråden måste rimligen leva i en helt annan
värld än den verklighet som hundratusentals svenskar
är smärtsamt medvetna om - ett massarbetslöshetens
samhälle där man riskerar evigt bidragsberoende och
utanförskap.
Vid tiden för valet 1994 sjönk arbetslösheten och
sysselsättningen steg. Men den utvecklingen bröts när
den nya regeringen återupptog högskattepolitiken och
återreglerade arbetsmarknaden. Hade den positiva
tendensen i stället fått fortsätta skulle i dag väl över
100 000 fler människor ha haft riktiga jobb. Förutom
att detta skulle ha betytt mycket för de enskilda män-
niskorna hade det allmänna fått skatteintäkter i stället
för arbetslöshetskostnader. Det hade varit positivt för
vården, omsorgen och skolan, men den möjligheten
slarvade regeringen bort.
Beträffande sysselsättningen blev även 1997 ett
förlorat år. Antalet sysselsatta var 43 000 mindre än
under 1996, och - än mer anmärkningsvärt - de var
t.o.m. färre än 1994.
Under den gångna mandatperioden har socialde-
mokraterna således inte lyckats öka sysselsättningen
över huvud taget. Nu hoppas de på en internationell
konjunkturuppgång. Och visst kan den ge också Sve-
rige ett och annat nytt jobb, men inte på långa vägar
så många som vårt land behöver.
Förklaringen är - som ekonomiprofessor Lars
Calmfors skrev nyligen - att regeringen tills vidare av
valtaktiska skäl tycks ha avfört effektiva åtgärder mot
arbetslösheten från dagordningen. Reflexmässigt
avfärdas de råd som ges av experter och internationel-
la organisationer, nämligen att sänka skatten på arbete
och att anpassa arbetsmarknaden till en ny tids mer
rörliga villkor. Den i andra sammanhang så omhulda-
de Calmfors konstaterar att huvudinriktningen i rege-
ringens politik är att hålla nere den registrerade ar-
betslösheten genom åtgärder som minskar utbudet av
arbetskraft: AMS-politik, förtidspensionering och
arbetstidsförkortning.
På senare tid har regeringens arbetsmarknadspoli-
tik kritiserats även från LO-håll. Trots miljarder och
åter miljarder till AMS har de arbetslösa inte förbe-
retts för den lilla ljusning som konjunkturuppgången
gett även Sverige. Resultatet har blivit flaskhalsar och
undanträngningar av riktiga jobb.
Liksom vi moderater reagerar LO mot den vo-
lymsjuka som ligger bakom alla satsningar på RAS,
ALU, API, OTA och allt vad de här programmen
heter. Två LO-ekonomer sammanfattade nyligen
kritiken på följande sätt: "Det är genom ökad syssel-
sättning som arbetslösheten skall bekämpas - inte
genom kamouflage av den öppna arbetslösheten."
Nu gläds regeringen åt att arbetsmarknadsutsikter-
na ser något ljusare ut. Men det är en bedräglig tröst.
Tror man att krisen är löst behöver man ju inget göra.
Och då lämnas alla de hundratusentals människor i
sticket som likväl inte har fått något jobb.
En sådan hållning kan vi moderater inte godta. Vi
vill sätta Sverige i arbete på riktigt. Vårt program för
förnyelse, företagande och arbete syftar till att av-
veckla arbetslösheten som samhällsproblem. Det
betyder en halv miljon nya jobb i företagen. För det
krävs följande:
Sänk skatten på arbete, så att företagen har råd att
anställa fler. Sänk skatten särskilt inom tjänstesek-
torn, där nya jobb fort kan komma fram. Det är
bara genom fler och växande företag som syssel-
sättningskrisen kan hävas.
Modernisera arbetsrätten, så att det blir lättare att
anställa. En arbetsrätt som stänger människor ute
från jobbet är varken socialt eller ekonomiskt för-
svarbar.
Förnya arbetsmarknadspolitiken i grunden. Sluta
tricksa med statistik och ersätt huvudparten av da-
gens AMS-åtgärder med en bred lärlingsutbild-
ning för unga arbetslösa och en fokuserad arbets-
marknadsutbildning.
En politik av det slaget ligger i linje med vad fri-
stående experter rekommenderar och vad framsynta
socialdemokrater, t.ex. Tony Blair, redan gör. Skulle
inte regeringen för en gångs skull kunna erkänna att
politiken de senaste åren gått alldeles fel, lyssna på
vad andra föreslår och sedan börja om från början?
Min fråga till Anders Sundström blir: Är regering-
en beredd att - i stället för att försöka sprida och
maskera arbetslösheten - sänka skatter och reformera
arbetsrätten och även i övrigt avreglera arbetsmark-
naden, så att människor som kan, vill och borde arbe-
ta också får tillfälle att göra detta?